388
Och hon öppnade samma dörr, genom hvilken Armfelt och Döring nyss förut aflägsnat sig, och försvann snart med sina båda vänner.
Med hastiga steg passerade Armfelt och Döring genom flere rum
och inträdde slutligen till general Acton.
Lutad med handen mot ett bord, hvilade generalens blick på en upprullad karta, vid hvars sida en packe med bref låg. Fördjupad, som han var, i betraktelser, rullade hans ögon begrundande öfver kartan.
— Jag kan aldrig kasta blicken på Europa, yttrade han till Armfelt, då denne stannade vid hans sida, utan att fattas af en melankolisk känsla. Hvilken förfärlig Vesuv är ej den gamla verlden, med eld i djupet och rök och dimmor i höjden; med eld, som förtär allt omkring sig i folkens bröst, och med orediga begrepp om magtens betydelse och dunkla och ovissa samhällsåsigter inom styrelserna. När skall den vulkaniska elden väl blifva en jemn och lugn, en klar och stilla låga, lysande och värmande folkets eget tänkesätt, och när skall ur de hvälfvande dimmorna en segrande och klar, en mägtig och välgörande sol uppgå. När skola folken blifva nog visa för att lyda de lagar, som utgöra vilkoret för deras frid och förkofran, och styrelserna nog kloka för att styra vist och i sin visdom blifva en oemotståndlig magt? Hvad säger ni, baron, känner icke också ni er melankolisk, då ni betraktar Europas folk? Hvilka passioner, hvilka strider, hvilken evig bardalek — och för hvilket ändamål? Man skulle kunna tro att försynen öfverlemnat allt åt slumpen.
Armfelt hade icke ännu återkommit från de rörelser, som lifvat honom ett ögonblick förut. Kärleken, denna mägtiga medelpunkt, som leder i ett oupphörligt, rastlöst kretslopp allt lefvande omkring sig, utgjorde ännu hans tankars centrum. Hjertat var ännu fullt af detta magnetiska eldämne, som drager till sig allt, för att förtära allt. Han var icke en lugn verldsbetraktare i detta ögonblick. Öfverlemnande sig åt sin böjelse, hade han hoppats, men bedragit sig i sina förhoppningar, och det låg någonting för hans känsla kränkande i detta sjelfbedrägeri, som gjorde honom missnöjd med sig sjelf och verlden.
Actons ord återförde honom likväl till sig sjelf.
— Öfverlemnat allt åt en slump? upprepade han. Nej, general! Der en naturlag arbetar, der arbetar en gud, och der en menniska finnes, der finnes ock en gud, en miniatyr-gud, ett fragment af en gud. Jag tror icke på någon slump, utan på en evig gudoms verksamhet i allt. Verlden är för er en stridsplats af blinda ingifvelser, för mig åter en stridsplats af idéer, af kärlek. Att älska allt är att dyrka gud; att akta allt är att akta sig sjelf. Slumpens strid är egoismens. Öfvertygelsens strid är äfven kärlekens strid för det rätta. Lika väl som en individ arbetar för sitt jag, arbetar äfven slägtet, menskligheten för sitt. Det allmänna är lika mycket ett resultat af de enskilda, som de enskilda äro ett resultat af det allmänna. Alla äro
