390
tömliga tillgångar. Ni är en man, sådan som tiden behöfver den. Ock så, som ni är — öfver allt framstående med egen öfvertygelse — måste ni alltid få många fiender, men äfven vänner. Här i Neapel eger ni flera, som värdera er högt. Min konung och min drottning, det gläder mig att få säga er det, äro edra upprigtiga vänner, och jag anhåller, herr baron, att äfven få räkna mig såsom er vän.
Armfelt åhörde Acton uppmärksamt, utan att afbryta honom.
— Jag har, som ni redan torde veta, erhållit underrättelse om att ett svenskt krigsfartyg, fördt af en baron Palmqvist, i morgon förväntas till vår hamn, och ehuru det skulle förblifva en hemlighet, känna vi äfven, att chefen har ordres att bemägtiga sig er person och återföra er till Sverige.
— Så har äfven underrättelsen inlupit till mig.
— Man anklagar er för att stå i spetsen för en konspiration mot hertigen-regenten och den nuvarande styrelsen, samt att hafva ledt trådarne i sammansvärjningen. Uti alla offentliga tidningar återljuder denna anklagelse snart nog från alla sidor af Europa. Flere af edra så kallade med-konspiratörer äro redan arresterade i Stockholm. Ett ungt fruntimmer, en fröken Rudensköld, skall vara på det högsta komprometteradt. Piranesi har dessutom redan mottagit minister-kreditiv och i sjelfva verket …
— Är jag, inföll Armfelt, nu mera reducerad till ingenting.
— Ni har rätt, baron; man har fråntagit er den ministeriella befattning, som ni hittills innehaft här.
Armfelt syntes härunder blifva allt mer och mer upprörd. Hans panna lade sig i allt djupare och djupare fåror, och ögat sköt emellanåt en allt klarare och klarare blixt. Beskyllningarna smärtade honom, och han egde ej magt att beherska sin smärta. Acton såg hans rörelse och iakttog en aktningsfull tystnad.
— Jag, brottslig? började Armfelt efter en stund. Om jag är brottslig, består min brottslighet deruti, att jag alltid sörjt och begråtit en hädangången, älskad monark; att jag vördat hans minne ända till förgudning; att jag förblifvit de styrelseprinciper trogen, som han antog såsom grund för sina planer och institutioner; att jag med smärta sett okunnigheten och trolösheten kullkasta de verk, som snillet och visheten uppbygt; att jag slutligen velat förvara åt hans son, hvars barndom jag vårdat, en obefläckad tron och ett samhälle, ännu lifvadt af faderns höge ande.
Armfelt stannade här och blickade icke utan stolthet omkring sig.
— Man anklagar mig för riksförräderi, fortsatte han åter; men om, å ena sidan, mina grundsatser äro stridande deremot; om jag osvikligt hängifvit mig åt Gustaf III:s åsigter om tron och stat, äfven sedan han var död; om jag trofast slutit mig till det parti, hvilket, oaktadt sina olyckor, försvarar den lagliga myndigheten, som måhända allt för mycket glömmer sig sjelf; om jag afskyr konungamördarnes blodiga läror och dem, som predika en falsk och samhällsfarlig frihet;
