om min egen uppfostran, mitt lifs vanor och mina egna föreställningssätt på det närmaste öfverensstämma härmed, så skulle det väl alltid ha varit en uppenbar galenskap af mig att konspirera deremot, och — jag frågar — hvem skall väl då kunna tro, att jag dertill gjort mig skyldig? Men vidare! Om deremot, å andra sidan, mina förföljare, hvilka nu omgifva tronen och äro i besittning af magten, äro afgjorda fiender till densamma; om de bekänna sig till de konungamördande läror, för hvilka Gustaf III föll ett offer; om de till och med uppenbart eller åtminstone genom ett tvetydigt vankelmod beskydda dessa läror; om slutligen alla de passioner, som uppröra menniskorna: hatet, äregirigheten och egennyttan, äro införlifvade med den nu varande styrelsens karaktär: hvem, frågar jag, skall ej inse denna styrelses rätta motiv till beskyllning emot mig?
— Några få ord om min lefnad angifva äfven min karaktär som politisk personlighet. Jag har varit omfattad af den utmärktaste konungagunst. Vid återkomsten från mina första resor såsom yngling blef jag vid hofvet anstäld såsom kavaljer hos kronprinsessan; kort derefter utnämde mig konungen till sin förste kammarherre, bibehållande mig tillika vid platsen hos hans son; men kriget, som nu utbröt, tillät mig ej att vara overksam, och jag marscherade mot finska gränsen med mitt regemente. Händelserna under detta mördande krig mellan tvänne tappra nationer voro mig ofta gynsamma. Jag hade den lyckan att förvärfva mig fiendernas aktning så väl som mina soldaters förtroende, och jag erhöll högsta befälet öfver en afdelning af armén; derunder fick jag tillfälle att offra mitt blod för min konung och mitt fädernesland: jag erhöll en svår blessyr, hvars följder skola följa mig till grafven. Urståndsatt att bibehålla mitt befäl, som jag var, utsåg mig konungen att handlägga underhandlingarne om fred, som då öppnades. Jag lyckades deruti och vann en fred, som öfversteg våra förhoppningar. Min konung hade redan insett, att en varaktig och säker allians med den största suverän på jorden, så väl genom sin magt som sitt snille, skulle bereda lugn åt hans land och åter förena alla inom riket splittrade intressen; och jag blef i följd deraf ånyo utnämd till en af de kommissarier, som fingo sig detta stora värf uppdraget. Alliansen blef beslutad. Konungen, som nu var tryggad från all fara utifrån, vände från detta ögonblick alla sina tankar till främjandet af sina undersåtars väl och lycka. Ständerna, samlade i Gefle, understödde hans afsigter, och man sysselsatte sig nu med att återställa finanserna och bota oordningarne i administrationen. Det förslag, som konungen framstälde i afseende på sin sons giftermål, mottogs med allmänt bifall, och presterskapet utmärkte sig vid detta tillfälle genom en anda af tolerans och kärlek för allmänt väl, som man ej nog kan berömma. Det var just under det att rikets affärer så utvecklade sig, och konungen, full af lysande framtidsförhoppningar, återkom till hufvudstaden, som det mördande skottet — likt ett annat förebud för den nu herskande förmyndareregeringen — träffade honom och beröfvade Sverige den
