392
bäste af konungar och Europa ett af dess största snillen. Jag mottog min olycklige konungs sista suck. Han var i döden, som i lifvet, stor och ädelmodig, och om det varit möjligt, skulle min smärta blifvit ökad genom de sista bevis af välvilja, jag mottog, då han anförtrodde mig sin son och lät mig i sina egna händer aflägga ed att aldrig öfvergifva sonen, hvarvid han, för att gifva mig någon magt att värna den omyndige, utnämde mig till öfverståthållare i Stockholm. Konungen dog, och min lycka med honom.
Armfelt tystnade här, och en tår — det skönaste smycket i sorgens konungamagt — simmade i hans öga; men tåren fördunklade icke hans blick. Med prismatisk glans bröt känslan sig fram der, och blicken strålade klarare än någonsin.
— Jag vill för er, general, återtog Armfelt åter, i några hastiga, korta drag teckna mitt lif, på det ni må sättas i tillfälle att bedöma mig; jag gör det, emedan hvarje redlig mans omdöme är mig kärt, och jag står i förbindelse hos er och ert hof för den vänskap mig blifvit bevisad.
— Konungen —— fortfor han sålunda — hade knappast tillslutit sina ögon, förrän folkets högljudda missnöje utbröt från alla håll; och hofvet fruktade, att folkets raseri mot dem, som mördat konungen eller misstänktes vara i hemlighet delaktiga i mordet, skulle förorsaka en allmän omstörtning. Af hvem sökte man bistånd i detta vådliga ögonblick? Af min trohet. Jag uppfylde också min pligt, och folket skingrade sig.
— Ett tillägg till konungens testamente, undertecknadt den sista dagen han lefde, stadgade, att ett medregerande råd skulle deltaga uti hertigen-regentens förvaltning, och att jag skulle vara en medlem af detta råd. Hertigen led af den misstanke mot honom, som tycktes visa sig i denna föreskrift; och då jag trodde på hans redliga afsigter samt insåg nödvändigheten af enhet inom styrelsen, beslöt jag, så väl som mina kolleger, att öfverlemna magten odelad i hans händer. Hertigen, häraf rörd, uppsatte sjelfmant en akt, hvari han frivilligt bibehöll i konseljen de fem personer, som konungen deruti insatt. Sakerna återtogo nu sin vanliga gång, men den unge konungen — som likväl under sin faders tid fått tillträde till rådskammaren — erhöll det ej mera. Jag framförde häröfver mina anmärkningar till hertigen, men förgäfves. En kort tid derefter uppträdde en man vid hofvet, hvilken förut varit regentens favorit, men som konungen af politiska och moraliska skäl aflägsnat från Sverige.
Armfelts utseende fick allt mer och mer ett fiendtligt uttryck, under det han talade om Reuterholm, hvars förföljelser så djupt ingripit i hans lif.
— Denne man, fortsatte han efter ett ögonblick, lifvas af hat och hämd mot alla, som äro tillgifna Gustaf, förenar dermed en osläcklig äregirighet jemte ett ytterligt förtroende till sina egna talanger, är visionär, hycklare och taskspelare; denne man, nyss hemkommen från
