394
derifrån, som man först anklagade mig, att i mitt hämdbegär hafva öfvergått till jakobinerna, till hvilkas uppenbara fiende jag likväl kan säga mig vara född. Man utspred, att Stockholm egde tvenne klubbar, den ena bestående af jakobiner och den andra af rojalister, hvilka, ehuru synbart skiljaktiga, dock sinsemellan skulle ha öfverenskommit om en plan att sätta eld på staden, begagna sig af den deraf uppkommande allmänna oredan, för att nedgöra regenten och hans favorit, derefter förklara konungen myndig samt sedermera i sin tur störta honom, för att omsider sätta sig i besittning af hela magten och bilda en folkstyrelse. Herr Lagersvärd, chargé d'affaires och min legations-sekreterare, erhöll vid samma tillfälle befallning, att vid åtskilliga af de hof, der jag varit ackrediterad, framkasta insinuationer om att man funnit mig invecklad uti denna konspiration. Men man stannade ej här. Man framstälde vidare, att jag stod i kommunikation med en Signeul, agent i Paris och sekreterare hos baron Staal, Sveriges minister hos de franska revolutionärerna; och genom denna försåtliga antydan vann man det dubbla ändamålet, att sätta mig i beroende af mina dödsfiender, och att kasta skugga på min ära. Men, i sanning, jag vet ej, om jag skall mest förundra mig öfver lumpenheten i denna nedriga anläggning eller oskickligheten i dess utförande.
Armfelt andades ut, under det han gick ett hvarf omkring rummet. Acton såg, huru han led, och Döring kände ett deltagande för honom, som lifligt värmde hans unga själ.
Under det Armfelt talade, framlyste allt det ridderliga, allt det chevalereska i hans karaktär.
Hans tankar kommo icke från ett diplomatiskt beräknande hårklyfveri, utan direkte från hans hjerta, och man skulle kunna säga, att de ännu buro en mägtig känslas nyfödda segerhufva.
Öppet och oförtäckt framstälde han sina motståndares alla anklagelser, liksom hade han egt ett inre behof att blicka dem ända in i hvitögat.
Allt som han talade, kunde man tro sig se en krigare framför fronten af sina led utveckla sitt banér och reda sig till ett modigt anfall mot sina fiender.
— Man utsprider att min brefvexling med fröken Rudensköld, fortfor han åter efter en stund, bevisar att jag är brottslig. Jag vädjar till denna brefvexling, så vida den ej är understucken. Man skall deri visserligen finna många uttryck af ett lifligt missnöje, men man skall äfven finna att alla dessa bref bära prägeln af min afsky för revolutioner. Äro brefven ej förfalskade, skola de allra bäst ådagalägga mitt nit för min konung och mitt fädernesland. Behöfde jag väl omstörta den bestående ordningen, för att bevisa det onationella, för att ej säga det oefterrättliga, i Reuterholms regeringsåtgärder? Och hvilka begär eller hvilken äregirighet man än må beskylla mig för, vore det enfaldigt att för ett osäkert politiskt hazardspel blottställa mina dyrbaraste intressen, min ära, min säkerhet och min samhällsställning. Stri-
