den mellan mig och Reuterholm är en strid — bredvid eller utom samhällsordningen. Vill någon af oss störta den, är det icke jag, utan han. Jag eger en framtid, då förmyndareregeringen upphör om ett par år. Jag kan vänta. Han eger ingen framtid, emedan han så användt sin magt, att han måste falla, så snart Gustaf IV inträder i sina konungsliga rättigheter. Alltså egde han långt mera skäl än jag att omstörta den lugna gången af förhållandenas utveckling. Med bekymmer ser han också den tid nalkas, då hans magt skall upphöra; och på hvad vilkor som helst har han måst söka göra sig af med en man och ett parti, som han vet genomskådat honom. Mot mig och mina vänner har man äfven användt alla möjliga medel, för att för alltid afväpna och nedtysta oss. Sedan man anklagat mig för ett majestätsbrott, har man omfgifvit mig med försåt af alla slag. Kabalen smyger sig i mina fotspår. Öfver allt hotar den mig, och jag vågar knappast nu mera sätta tro till min närmaste omgifning. Man säger, att jag är skyldig till ett statsbrott; huru vågar man det? Redan i beskyllningen dömer man mig, innan någon undersökning egt rum. Man träder lagen i förväg, liksom fruktade man att jag med dess tillhjelp skulle vara oåtkomlig. Med all sin magt är man icke endast grym, utan feg i sin grymhet. Måtte man förlåta mig, om jag vredgas! Jag kan ej glömma, att man begagnar samma tidpunkt, som man benådar flertalet af dem, hvilka varit invecklade i Gustaf III:s mord, till en förfärlig, men lögnaktig anklagelse mot en af hans mest trogna tjenare.
— Jag vill ännu tillägga några ord.
— Jag är öfvertygad att man anklagat mig, ej derför att jag är brottslig, utan emedan personer finnas, som hafva fördel utaf att jag vore det. Detta faktum bevisas bäst deraf, att man anlitat magten emot mig, innan man hade kännedom om min brottslighet. Jag har redan talat om förföljelser. Men ej nog dermed; alla underrättelser i de allmänna tidningarna, och alla skrifvelser, som hitintills kommit oss till handa, angifva att konspirationen skulle ha blifvit upptäckt den 17 December eller samma dag, som vi nu veta att mina vänner i Stockholm blefvo arresterade; men icke dess mindre är hertigen-regentens begäran hos hofvet i Neapel att få arrestera mig, efter hvad vi redan ha oss bekant, daterad den 5 December. Denna ganska märkliga miss-skrifning ådagalägger ej blott oskicklighet, utan äfven åtgärdens rätta halt. Men man har svurit min undergång, och man lade den ena orimligheten till den andra för att nå sitt mål, tills man slutligen äfven lade den, att anklaga mig, för att längst ned i Italien, på ett afstånd af 300 mil, leda en konspiration i Stockholm. Huru jag ser saken, sårar den det lugnt pröfvande omdömet. Det är tydligt, att jag ej har behöft vara brottslig, för att anklagas derför. Hvilket är sannolikare, antingen att jag, på grund af de anledningar till missnöje jag eger, skulle hänföras till uppror, eller att man just framkallat detta missnöje, för att få tillfälle att anklaga mig för uppror? Min gud, hvilka förolämpande orimligheter! Det är sant, all jag i mitt
