396
fädernesland sett åsigter göra sig gällande, hvilka kullkasta samhällsordningen; att de, hvilka ledas af dylika åsigter, bemägtigat sig affärerna, underkänt Gustafs sista vilja, uteslutit hans son från regeringen, vidtagit förändringar af den mest ingripande beskaffenhet, ombytt tjenstemän, återupplifvat lika kostsamma som onödiga tjenstebefattningar, infört nya anordningar i alla grenar, vidtagit farliga och för landets hushållning okloka åtgärder, föranledt oroande och misstänkta rörelser, öfverhopat med välgerningar och ärebevisningar dem, som varit förrädiska mot den förra styrelsen, men deremot förföljt alla, som varit densamma trogna. Ännu mera. Jag har sett Gustafs mördare erhålla förlåtelse och nära nog belöning, utan att man ens vårdat sig om att vid utöfvandet af denna förvånande mildhet vidtaga den ringaste åtgärd för att bemantla skandalen, utan att man, om lif och blod nödvändigt skulle och borde sparas, brytt sig om att skyla denna falska eftergifvenhet med de vanliga fraser, i hvilka nyhetskrämare bruka inhölja sina brott. Huru kunde jag väl, utan smärta och nitiskt bemödande att motverka det, vara vittne till att tronens grundvalar skakades af på en gång så oskickliga och så brottsliga händer; att de styrelsegrundsatser, som blifvit antagna och ärligt borde förvaltas, för att såsom det heligaste arf öfvergå till sonen, förkastades, på samma gång som Gustafs minne brännmärktes; att, då han var den förste, som väckte Europas uppmärksamhet på farorna af de läror, hvilka hota att öfverändakasta verlden, just nu samma läror allt mer och mer rotfästa sig inom mitt fädernesland; vara vittne till att dessa nyhetskrämare voro herrar öfver statens öde, hade konungens lif i sina händer och uteslutande egde regentens förtroende? Utan att vara brottslig, har jag ej med det uppdrag jag af den döende monarken erhöll kunnat åse detta med armarne i kors. Jag har ej heller gjort det, utan handlat i öfverensstämmelse ej blott med mina åsigter, utan efter hvad heder och pligt bjödo mig; men är jag derför riksförrädare, har jag derför begått något majestätsbrott eller har jag velat upphäfva den af lagarne föreskrifna ordningen? Tvärtom, det är denna ordning, jag velat skydda.
Armfelt talade med det uttryck och den värme, att han förde sina tvenne åhörare med sig.
— Men jag har icke ännu nämt något om det mest upprörande, tillade han, sedan han åter gått ett hvarf öfver rummet. Alla bref från Sverige berättade mig, att äfven fiendtliga anslag riktades personligen mot min unge konung, i afsigt att på hvad vilkor som helst göra hans regering omöjlig. Men icke blott brefven till mig berättade derom, äfven depescher af samma innehåll anlände från beskickningarna i Stockholm till flere af Europas hof. Uppskrämd häraf, talade jag redan i Trier med konungen af Preussen härom, samma morgon som hans armé marscherade åt Longwy, och han svarade mig: j'espère qu'il n'y a à craindre pour sa vie, mais pour sa puissance et son état comme roi, je ne voudrois pas parier. Döm nu om min förskräckelse. Ifrån denna stund tillät mig icke mitt samvete att förblifva overksam
