och likgiltig. Lägg härtill följande. Jag var i Dresden; det var förlidet år den 1 Januari. Vid couren tillsporde mig kurfursten: avez-vous de nouvelles de Suède avec la poste d'aujourd'hui? Jag svarade, att jag ännu ej fått mina bref. Eh bien, je vous dirai donc, fortfor kurfursten, qu'il y a eu une consultation des medicins sur les facultés morales et physiques de votre jeune roi, pour voir si un jour il sera en état de regner. Under sådana föreställningar kunde jag ej vackla längre. Jag måste handla, men med öfverläggning och förstånd. Min pligt, min ära, mitt samvete bjödo mig det. Det föreföll mig, som min bortgångne väns och konungs stämma befalde mig det ur sin graf.
Armfelt tystnade här tvärt, och ett mörkt och dystert moln drog sig öfver hans panna. Ett sorgligt och smärtsamt minne tycktes på en gång hastigt bemägtiga sig hans tankar, och under fortsatt tystnad syntes han allt mer och mer försjunka inom sig.
Acton förstod ej anledningen till denna så oförmodade förändring, men förblef tyst, för att ej störa hans tankegång.
När en man, som mycket ingripit i verldshändelsernas gång, kastar sin blick tillbaka på sin lefnads tilldragelser, skall han alltid upptäcka en eller annan olöst gåta, i hvars betraktande tanken lätt fördjupar sig och snart glömmer det närvarande.
— Förunderligt, började slutligen Armfelt ånyo, egentligen mera talande för sig sjelf än till Acton; en besynnerlig tanke faller mig in. Då jag nu uppdrager en tafla af mitt lif, framstår en viss person för min blick med ett helt annat utseende, än jag hitintills betraktat honom. Hitintills har jag endast sett henom i enskildheterna af hans handlingar, men nu sammansmälter han till en hel gestalt, i en enda stor, konseqvent genomförd handling. Den mörke, oförklarlige mannen hör icke egentligen till mitt ämne i detta ögonblick, men jag kan ej skilja honom från mina tankar. Han tränger sig på mig som en svart slagskugga. Kort förrän någon stor olycka träffade mig, visade han sig alltid. Han uppträdde först vid svenska hofvet en kort tid före konung Gustafs mord. Med mig kom han i närmare beröring först kort förrän jag lemnade fäderneslandet. Vårt första sammanträffande var en förfärlig anklagelse emot mig, vårt andra var en duell. Öfverallt, der min bana gått fram, har jag sett honom verksam och oförklarlig. Mer än en gång har jag trott mig hafva utforskat honom och ofta funnit mig bedragen. Icke dess mindre har jag mottagit äfven af honom många vigtiga underrättelser, ej blott ifrån det svenska, utan äfven från andra hof, och likväl ej förmått utgrunda honom. Alltid kom han med jobsposter, alltid med förfärliga underrättelser. Mycket känner jag om honom, och ändock litet, allt för litet. Äfven denne man förtäljde mig mera än ett attentat, tillämnadt mot min unge konung. Hvad skall jag tänka? Hans inflytande på mina senaste år har varit stort, och nu, då jag sammanför händelserna, ser jag det, och ändå …
Under det Armfelt talade, öfvergick han allt mera och mera i mo-
