398
nologstil, tills han slutligen tystnade och lutade sitt ansigte ned i sina händer, liksom för att öfverlemna sig åt sina egna betraktelser.
— I Stockholm, i Wien, i Dresden, i Aachen, i Hamburg, i Haag, i Venedig, i Livorno, i Rom, i Florenz, öfver allt har jag träffat honom. Och slutligen nu äfven i Neapel. Skulle någon stor olycka verkligen vänta mig? Han spådde mig en gång, ah …
Acton förstod icke Armfelt; men Döring trodde sig desto bättre inse, hvem han menade.
— I Neapel? upptog också Acton ämnet; om hvilken talar ni, baron? Jag förstår er ej.
— Jag talar om en man, som egentligen kallar sig Vincent Pauletti; ehuru …
— Ehuru?
Döring hade anat, att det var Vincent, som Armfelt menat, men då han hörde namnet, spratt han likväl ovilkorligen till, liksom ett törne hade stuckit honom.
— Detta namn är mig obekant, anmärkte Acton, och han uppehåller sig likväl nu här i Neapel?
Armfelt svarade icke, och Döring trodde sig icke böra gå honom i förväg; i stället syntes Armfelt vilja beherska sig sjelf och med en beslutsam rörelse söka bortjaga skuggbilden ur sina tankar.
— Lika mycket, general, yttrade han också. Vincent bor nu i samma hotell som jag, och han har skäl att vara förtörnad på mig, men jag hoppas, att vi ändock skola blifva vänner med hvarandra. Låtom oss återgå till vårt ämne.
— I stöd af hvad jag yttrat, ansåg jag en förändring af styrelsepersonalen inom Sverige af omständigheterna på det högsta påkallad. Tidpunkten för en sådan förändring berodde på den följdenliga utvecklingen af regeringssystemets oefterrättlighet. Då ett land är missnöjdt, är regeringen alltid svag. Denna svaghet måste jag afvakta och vände mig under tiden till Ryssland, för att söka det stöd, som behofvet påkallade. Min plan var ganska enkel och grundade sig på kännedomen af de magtegande personernas karaktär. Sverige — det sköna och härliga Sverige — är fattigt, ehuru rikare, än man vill erkänna. Tron på dess fattigdom har icke dess mindre ingifvit mången den falska föreställning, att det ej kan föda sitt folk, utan att man måste se sig om på andra håll. Denna lika origtiga som oredliga föreställning har öppnat Sveriges gränser för korruptionens förfärliga inflytande. Med smärta måste jag erkänna denna för nationaläran så förnedrande omständighet; men ännu mera, hertigen-regenten sjelf kan ej frikännas ifrån dess inverkan på sina handlingar. I det ögonblick 1789, då Gustaf kämpade med adeln om väldet, och adeln blickade med förtroende upp till hertigen, väntande en stor handling, som för evigt skulle ha graflagt tronens magt; i detta ögonblick köpte Gustaf honom för 40,000 r:dr. Hertigen förblef också stillatigande d. 19 Februari, och ehuru driffjädrarne blott voro kända af några få, blef följden sådan,
