som Gustaf önskat sig den. Min afsigt har också varit den, att med kejsarinnan Catharinas pengar köpa hertigen. Kunde han 1789 sälja ett tusental vänner, så kunde han väl nu sälja en enda. Hör mig vidare och döm sedan. Kejsarinnan har varit böjd att göra för Sverige och dess unge konung allt, men ej att med krig och våldsamheter försvaga en magt, som hon ville bibehålla, och en konung, som hon genom giftermål hoppades få räkna som en slägting. Hon fordrade också aldrig något, som sårade den svenska nationalkänslan. I sådant fall lifvades hon af en ädel och storartad karaktär; men hon ansåg ändock som omöjligt att med penningar på 24 timmar utverka det, som två års negociationer ej kunnat uträtta. Hon kände icke omständigheterna i Sverige och männen der.
— Men grefve Stackelberg, som kunnat besanna mina uppgifter och kände att mitt förslag icke var omöjligt, ville likväl af gammalt personligt hat till hertigen-regenten begagna sig af fiendtliga medel och insolenta steg från Rysslands sida, hvaribland må nämnas en rysk flotta vid våra kuster. Jag sökte att vederlägga honom och lyckades. Kejsarinnan afslog nämligen ej allenast alla Stackelbergs insinuationer, utan äfven Sprengtportens förnyade förslag om Finlands sjelfständighet. Men kejsarinnans ministrar togo en annan väg. De ville införa 1720 års regeringsform och hoppades att kunna verkställa det med penningar samt sedermera bibehålla Rysslands supremati genom att underhålla partiandan. Detta förslag har jag aldrig kunnat förlika mig med. I mitt omdöme är 1720 års regeringsform för Sverige farligare än dess nuvarande styrelse. Sverige fördrager ej mångvälde. Det behöfver enhet och en stark enhet. Jag har också bekämpat ministrarnes åsigt och så tillvida lyckats, att alla negociationer afstannat. Då jag sände abbé d'Heral och mr Vignes till Petersburg, känner ni sjelf, general, att det var i afsigt att sätta i sin rätta dager de nordiska rikenas verkliga intressen, i stöd af hvilka grundsatser de borde samdrägtigt verka emot tidehvarfvets politiska förvillelser. Mina sändebud fängslades och förrådde mig — lika mycket — jag förundrar mig ej deröfver — måhända skall det påskynda katastrofen — min eller mina fienders undergång — hvem vet — på denna punkt stå sakerna emellertid nu.
Armfelt sänkte hufvudet, liksom för att besinna sig ännu en gång.
— Herr general, som jag säger, återtog han derefter, och upplyfte sitt hufvud, jag har intet mera att tillägga; jag har sagt allt, och jag vet ej något, som anklagar mig. Kan man förebrå mig att jag vågat reflektera öfver mitt lands angelägenheter? Det är min rätt. Jag är ock medborgare. Kan man förebrå mig, att jag sökt att samla ett parti till styrka för mina åsigter? Det är min pligt. Jag uppfyller derigenom endast min hädangångne konungs sista ord, ett löfte åt tronen. Kan man lägga mig till last, att jag dervid gått revolutionärt till väga emot någon af Sveriges fundamental-lagar? Omöjligt! Jag har velat verka till deras försvar. Hvad kan man då förebrå mig? Man förebrår mig, att jag vågat gå till råds med ryska regeringen om en
