400
vigtig inländsk angelägenhet och spanar deri ett riksförräderi? Innan man dömer, må man likväl noga undersöka frågans beskaffenhet, och man skall finna, att jag i alla kombinationer med Ryssland på det ömmaste försvarat fäderneslandets alla intressen och ej lemnat något till spillo. Hade jag velat förråda något, så hade saken långt före detta varit uppgjord. Men denna anklagelse gör man — icke för det att man förmodar sig hafva rätt — utan endast för att rigta det svenska folkets ryska nationalhat emot mig, och sedan bakom de jäsande antipatierna laglöst kunna operera emot mig.
Armfelt slutade här.
Blodet hade strömmat bort från hans kinder, under det han talade. Blek, men ej dess mindre kraftig, stod han der, och strålen, som darrade i hans öga, vittnade om att han ännu lifvades af sitt ämne.
En stunds tystnad inträdde.
Acton var statsman. Han hänfördes icke så lätt, men kände sig dock djupt tilltalad af det upprigtiga och derjemte öfvertygande i Armfelts ord. Döring deremot var ung och varm och kände sig entusiastiskt lifvad af hvad han hört.
— Jag finner er förklaring, baron, nöjaktig, och jag skall troget framföra den till min konung och kan försäkra er, att ni af vårt hof kan påräkna allt det skydd, som behofvet påkallar.
— Skydd? återtog Armfelt och reste sig upp till sin hela längd; herr general, jag har ej ännu begärt ert hofs skydd.
Acton kunde ej undertrycka sin förundran.
— Om jag lyckats, general, att förklara mig tydligt, så måste också min oskuld vara ådagalagd; och om jag fullkomligt klart inser, huru långt ett oförsynt hat gerna skulle vilja drifva förföljelserna emot mig, tror jag mig till mitt lands ära likväl kunna säga, att jag tryggt kan ställa mig under dess lagars skydd.
— Och äfven finna er tillräckligt skyddad af dem?
— Jag vågar hoppas det, general. Det svenska folkets rättskaffenshet är icke mindre än något annat lands, och dess redbara tänkesätt skall omgifva mig såsom med en osynlig, men derför ej mindre stark sköldborg.
— Ni misstager er, baron, icke om folkets tänkesätt, men om edra fienders aktning för detsamma. Ni gör er illusioner. Förskjut ej den hand, vi här vilja räcka er. För att vara fullkomligt upprigtig, har jag min konungs befallning att räcka er den.
— General, började Armfelt ånyo, om ni levererade en batalj och ni vore den svagare, skulle ni väl, då striden nått den afgörande stunden, fly?
— Öfverspända idéer. Jag skulle icke fly, nej, men jag skulle draga mig tillbaka, icke endast för min egen skull, men för mina medkämpars. Följ också ni, baron, klokhetens bud! Ni känner, att man redan flere månader sökt tillfälle att emot er utföra våldsamma afsigter; och ehuru det ännu ej lyckats oss att upptäcka och gripa dessa be-