soldade handtlangare, komma vi dem dagligen allt närmare och närmare på spåren, och, vill gud, de skola snart se, att äfven Neapel eger polis. I dag har jag mottagit rapport om att trenne i Rom legda lönnmördare, hvaraf tvenne bröder Mori, äro på väg hit och ungefär nu vid denna tiden skola inkomma genom våra tullar. Man skall ej släppa dem ur ögonsigte. På posten har man uppfångat flere bref, hvilka ligga här på bordet. Vill ni se dem, baron; de äro dels från Piranesi, dels också från en Zamparelli.
Armfelt hade stannat midt framför Acton. Då han hörde Zamparellis namn, syntes han öfverraskad, och ofrivilligt upprepade han namnet.
Äfven i Dörings ansigte visade sig ett uttryck, som vittnade om tilltagande uppmärksamhet och intresse.
— Hvarför denna förundran? frågade Acton, hvars blick Armfelts hastiga rörelse ej undgick.
— Fortsätt, general, fortsätt; hvad skrifver Zamparelli?
— Hans bref äro rapporter till Piranesi. Han skrifver, att ni, baron, nu ändtligen är fångad i edra egna nät, att ni ovilkorligen måste falla, antingen som fånge i deras händer eller som lik — för deras dolkar; han berättar, att er betjening är besoldad, att han, Zamparelli, bor i samma hus som ni, samt besöker edra rum och sjelf kopierar edra bref, så snart ni är ute; han säger, att han gillar den svenska regeringens plan att låta det svenska krigsfartyget anlöpa Neapel under karnavalsdagarne, emedan man då, betäckt af masken, lättast kan förfoga öfver er; han tillägger, att han med sitt spioneri följt er genom hela Europa. Land från land, hof från hof, och att ni i Neapel icke kan taga ett enda steg, utan att en spion står vid er sida; än mera, han tillkännagifver, att han äfven vet, hvad vår regering gör, att hvarje minsta åtgärd, som jag sjelf vidtager, genast blir rapporterad till honom. Med ett ord, baron, denne Zamparelli säger sig vara allvetande — och i sanning — han berättar också händelser af den mest hemlighetsfulla natur, händelser, som jag trodde redan hade dött bort i mitt kabinett. Ni ser förvånad ut, jag undrar ej derpå — hvad säger ni — känner ni denne Zamparelli?
— Ni sade, anmärkte Armfelt, att han bor i samma hus som jag.
— Så skrifver han sjelf.
Armfelt berättade nu händelsen vid Virgilii graf, då han räddade Louise Posse ur Zamparellis våld.
— Det kan ej vara samme man, inföll Acton; brefskrifvaren tecknar sig som en gammal, sjuklig man, och den, ni omnämner, är ung och frisk.
Döring åhörde samtalet med växande deltagande. Han hade visserligen mer än en gång stannat med sin misstanke på Vincent, hvars handlingssätt på senare tider förefallit honom högst oförklarligt, och han hade ej underlåtit något, för att komma hans verkliga afsigter på spåren, utan att likväl hafva lyckats. Alltsedan den natt, då
