Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/409

Den här sidan har korrekturlästs
405

— Ganska sant.

— Om ni ville upplysa oss om de anledningar, som han kan ega till sin fiendskap, är jag förvissad om, att man skulle komma honom allra bäst på spåret?

Armfelt sänkte ögonen till golfvet; han tycktes obeslutsam. Frågan berörde ett så hemligt och enskildt förhållande i hans lif, att han ovilkorligen drog sig tillbaka inom sig sjelf.

Både Acton och Döring märkte hvad som försiggick inom honom; märkte att de anslagit en ömtålig sträng, att de tryckt på fjädern till en hemlighet i det innersta af hans hjerta.

Hans tystnad väckte ännu mera deras uppmärksamhet.

— Vore det möjligt, började Armfelt slutligen, att Vincent och Zamparelli vore en och samme, då, då …

Han tystnade åter.

Armfelt erkände inom sig, att han djupt kränkt Vincent, men ville likväl ej erkänna det inför någon annan. Denna samvetets tysta röst bjöd honom likväl att behandla Vincent med öfverseende, till och med med mildhet, emedan han sett och förstod hans lidande.

Armfelt såg emellertid, att han kommit i en falsk ställning till Acton och äfven till Döring, hvilka fordrade svar på den framstälda frågan, ett svar, som han icke ville gifva.

— Herr general, afbröt han omsider sina öfverläggningar, jag inser ej, hvartill detta samtal gagnar. Jag ämnar icke undfly mina fiender, utan möta dem ganska öppet och oförskräckt. Vi vänta det svenska krigsskeppet hvarje ögonblick, och så snart det ankrat här, skall jag begifva mig ombord till chefen och öfverlemna mig i hans våld. Jag fruktar ej för magten, då jag har lagen på min sida. Man skall ej förebrå mig, att jag handlat mindre öppet, än min ära bjuder. Jag fruktar ej för mina fiender. Jag fruktar mera för att mina vänners välvilja skall förleda mig att handla vacklande och tvetydigt.

— Och detta är ert bestämda beslut?

— Mitt bestämda beslut.

— Ni fruktar ej edra fiender?

— Nej!

I detta ögonblick hörde man ett oredigt buller och sorl af en tillströmmande större folksamling nedanför generalens fönster. Oväsendet var väl ej något ovanligt, allra helst under karnavalsdagarne; men icke dess mindre blickade generalen ut, för att se, hvad som nu föranledde det.

Den brokiga, orediga folkmassan vimlade under prat och skrik fram och tillbaka, och man kunde till en början ej upptäcka någon egentlig anledning dertill. Snart såg man likväl, hvad som föranledt oredan. Folket rörde sig nämligen omkring en bår, på hvilken en karl låg utsträckt, som det tycktes halfdöd. Af det blod, som strömmade ned öfver kläderna, kunde man förmoda att något våldsamt uppträde egt rum, och att troligtvis ett mord var begånget.