så naturligt det än var — utstrålade likväl ljusets och guldets på en gång förenade glans, såsom genom ett trolleri, alldeles med en förbländande prakt.
Man hörde ett utrop af öfverraskning från den unge konungens läppar.
I det samma slöt förlåten sig åter.
Den glänsande synen försvann, man kan säga, i detsamma som den uppenbarade sig.
— Låt mig veta hvad du såg, sporde hertigen.
— En underbar syn, svarade konungen. Jag vet ej rätt hvad. Det var såsom en syn ur uppenbarelseboken.
Efter att en messa derefter blifvit hållen, återvände man till hertigens rum i samma ordning man lemnat dem.
En ganska inbjudande frimuraremåltid väntade der brödraskapet,
hvarunder Reuterholm och Adlerstjerna sammanträffade i en af
fönsterfördjupningarna.
— Låt mig nu höra er tanke, bad Reuterholm.
— Jag lyckönskar er, baron! Ni har bundit konungen med lika säker hand, som med oslitliga band.
— Säger ni det.
— Ingen magt skakar af sig frimurareeden. Men ändå, Armfelt återstår alltid ännu.
— Tror ni det?
Reuterholm kastade på honom en segrande blick.
— Ni Ni känner då icke, fullföljde han, att Armfelts afsked från sin öfverståthållareplats samt hans utnämning till minister i Italien blifvit, kort efter det ni på förmiddagen lemnade mig, af hertigen underskrifven.
— Ni öfverraskar mig, ehuruväl …
— Hvad vill ni säga?
— I betraktande af Armfelts egendomliga skaplynne kan han blifva lika farlig på afstånd som på nära håll; men hvarför betvifla det, herr baron har kanske icke heller förbisett det.
Reuterholm log.
— Hvart han må taga vägen och hvad han än må göra, så må han akta sig väl. Jag har öfverlemnat honom åt frimurareordens bevakande bröder.
Från Stockholm affärdades i början af September månad 1792
rikskuriren Uggla till Aachen med Armfelts utnämning till svensk
minister plenipontentiär i Italien.
