Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/410

Den här sidan har korrekturlästs

406

General Acton hade knappast hunnit att betrakta den sorlande folkmängden, förrän en kammartjenare inträdde och bekräftade hans förmodan.

Ett mord var verkligen begånget. Under karnavalsupptågen hade nämligen en mask funnit på en bigata en döende karl, som bedt om hjelp.

Folk hade också snart samlat sig, och då den sårade förklarat, att han kände döden nalkas och endast önskade att man skulle bära honom till general Acton, hvilken han hade åtskilligt att anförtro, lade man honom på en bår och begaf sig af med honom.

Af hans uttal hörde man, att han var utländing.

Innan general Acton hann att svara kammartjenaren, hade folkmassan trängt sig uppför trappan och var redan i korridoren utanför det rum, der generalen nu befann sig.

För att ej framkalla något nytt obehag, lät han öppna dörrarna till sina rum och inbära den sårade. Men hvem kan beskrifva Armfelts, Actons och Dörings öfverraskning, då de i honom igenkände — grefve Adlerstjerna.

En döendes blekhet betäckte redan hans ansigte, ögonlocken voro slutna, läpparne skiftande emellan blått och hvitt. Hans kläder voro sönderrifna och i den största oordning. Blodet betäckte hans bröst och låg i svarta lefrar på hans kläder. Hans åsyn var förfärande, och endast några få ögonblick tycktes återstå för honom att lefva.

Då man nedsatt honom på golfvet och tvättat honom med friskt vatten, sökte han att uppslå sina ögonlock.

Döden tycktes redan ha söndersprängt ögonens klara kristallhinna.

Alla deltogo varmt i hans öde, utan att man förmådde hjelpa honom. Ingen kunde betvifla, att icke hans sista stund redan var slagen. Man hörde, huru det rosslade i hans bröst.

Då Armfelt och Acton närmade sig till honom, förmärkte man, att han bemödade sig att tala, men det stannade blott vid en rörelse med handen.

Man gaf honom is, och det tycktes vederqvicka honom för en handvändning.

— Hvem har begått denna gräsliga gerning, tilltalade honom Acton, tala, för all del tala! Ni förmår ej. Ansträng er!

Adlerstjerna uppslog åter ögonen, och den matta blicken irrade omkring på föremålen; då den träffade Döring, stannade den.

En rörelse med handen antydde, att han ville tala vid honom, och Döring skyndade fram.

— Förlåt mig, hviskade han och tryckte hans hand sakta, — bed äfven — henne — förlåta mig.

— Hvilken? Hvilken?

— Louise.

Han förmådde knappast uttala namnet.