Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/411

Den här sidan har korrekturlästs
407

Vid åsynen af Armfelt gjorde han äfven en rörelse, som antydde, att han också hade något att säga honom. Och Armfelt lutade sig ned.

— Akta er!

— För hvilken?

— För — Vin … cent.

— Ännu ett ord, inföll åter Acton, hvem är er mördare? Säg oss namnet — och rättvisan skall utkräfva en blodig hämd — tyst — tala — hans namn.

— Zam… pa …

Adlerstjernas röst dog bort, ögonlocken slöto sig, hufvudet sjönk ned på kuddarne och armarne föllo till sidan.

Han andades icke mera. Han var död.

Tilldragelsen med Adlerstjerna var lika oväntad som oförklarlig. Också lemnade den ett intryck efter sig, som innebar mera fasa än smärta, mera häpnad än deltagande.

Acton, Armfelt och Döring sågo bestörta på hvarandra. Adlerstjerna hade med några få och afbrutna ord sagt dem så mycket, och ändock alltför litet.

Armfelt hade blifvit varnad för Vincent, och han såg i Adlerstjernas exempel, att döden kan, beväpnad med dolk, öfverraska en man när som helst.

Han beslöt att oförskräckt möta faran, men att ändock vara på sin vakt.

Döring tog för afgjordt, att Adlerstjernas ord inneburo en bekännelse, det Louise blifvit bortröfvad genom hans föranstaltande, och att hon ännu fans qvar i Neapel.

Han beslöt att fördubbla sina efterspaningar.

Acton hade noga gifvit akt på hvarje den döendes ord. Adlerstjerna hade ej allenast varnat för Vincent, utan äfven uppgifvit en Zam … pa … hvarmed han ej gerna kunde mena något annat, än att Zamparelli var mördaren. Med anledning af det föregående samtalet, sammanstälde han nu med mera visshet än förut Vincents och Zamparellis person.

Han beslöt att ställa Vincent under polisens speciella uppsigt.

Folket hade redan aflägsnat sig, men liket låg ännu qvar.

— Nåväl, mina herrar, hvad sägen I härom?

Hvarken Armfelt eller Döring svarade någonting. Båda två voro allt för mycket upptagna af sina egna tankar.

— Efter den här händelsen, baron, öfvergifver ni väl er föresats att blindt lemna er i edra fienders våld. Mig förefaller det, som just det vore det sämsta sättet att använda ert lif. Icke sant, ni lyder nu edra vänner här och följer deras råd?

— Djerfva tankar, general, svarade honom Armfelt, fordra ett dristigt handlingssätt. Mina tankar ha flugit högt, och mina handlingar skola följa dem tätt i spåren. Måhända hota mig större faror, än jag förestält mig. Men det förskräcker mig ej. Vid den feges hälar