— Tyst!
— Såg ni, hvarifrån blomman kom?
— Nej!
— Från Menzikoff. Ni måste tacka henne.
— Ni har rätt.
— De böra tro, att det är för deras skull, ni stannar qvar.
— Jag lyder er.
Menzikoff och Munk hade med oro följt Armfelts samtal med öfverhofmästarinnan. Båda började misstänka henne, och att de voro ledda bakom ljuset. Under spänd förbidan att se, hvad följden skulle blifva, kastade de blomman.
Då Armfelt upptog den, undgick dem icke det passionsfulla i hans rörelser, än mera, de lade äfven märke till, att han ej ens tycktes observera, att den var kastad af dem.
— Man har narrat oss, hviskade den ena.
— Jag fruktar det.
— Blomman är från någon annan. Kanske från …
— Ifrån den okända.
— Ah, skola vi aldrig få reda på hvem hon är?
— Vi måste se upp.
— Han kommer hit — förråd dig icke — tyst.
Då Armfelt nalkades, logo de vänligt emot honom.
— Ni ämnar således lemna oss? började Menzikoff.
— Ack, nej, mina damer, nej! denna blomma …
— Har öfvertalat er att dröja qvar.
Munk fixerade honom stadigt.
— Förrädare! yttrade hon och hotade honom med fingret.
— Jag tror ni talar i min regerings namn?
— Jag talar i alla fruntimmers.
— Vi träffas.
— Under karnavalen — i afton — i Villa Reale.
Öfverhofmästarinnan begagnade sig af denna stund, som Armfelt
sysselsatt med prinsessan Menzikoff och mylady Munk, för att
säga Döring enskildt några ord.
— Ni har ju glömt ert löfte till mig.
— Hvilket?
— Att alltid lyda mitt kommando.
— Jag har ej glömt det, men jag är ledsen öfver en sak.
— Låt höra.
— Att ni så sällan begagnar er deraf.
— Godt, min herre, jag vill göra det nu.
— Förträffligt.
— Ni måste deltaga uti ett karnavalsupptåg.
