414
— Fräls mig, hviskade Louise, då hon vid lampskenet framför sig såg ett ädelt och vackert gubbansigte, ett ansigte, uttryckande så mycket allvar och kärlek, så mycken renhet och redlighet, att det ingaf icke blott förtroende, utan äfven vördnad, fräls mig!
— Bed och hoppas, mitt barn, och gud skall ej öfvergifva dig.
Då Zamparelli återkom och fann, att Louise redan uppvaknat ur sitt sanslösa tillstånd, visade han en omisskännelig glädje. Sedan munken efter omständigheterna ordinerat några medikamenter för henne, lemnade han henne åter.
Det bästa läkemedel, han gifvit henne, var hans råd. Hon bad och hoppades äfven.
Ett fängelses enformighet ger ej mycket stoff för en romantisk skildring. Vi vilja också icke fästa oss vid något annat än det mest nödvändiga.
De fyra nakna väggarna begränsade på ett torftigt sätt hela hennes verld.
— Hela hennes verld? Ack nej! Vi vilja hellre säga hennes graf, i hvilken man inmurat henne lefvande. Men öfver denna graf reste sig ett, man skulle kunna säga ett luftslott, bygdt af hennes minnen och förhoppningar, af hennes alltid lefvande och skapande skönhetssinne.
Detta luftslott förändrades ständigt, liksom bildprakten i ett kaleidoskop. Det skiftade i en skön naturs hela vimlande rikedom och belystes af himmelens klaraste glans.
Men ofta sjönk detta skimrande luftslott med alla sina underbara glanspunkter också ned i hennes själ, och hon befann sig då helt enkelt åter i sitt nakna fängelse, liksom i sin egen likkista.
Äfven i detta dess mörker egde hon dock ett solur, som underrättade henne om tidens gång. Det var den trånga fönstergluggen, genom hvars galler en matt dager spred sig.
Ett par dagar gingo, utan att någon förändring i hennes läge inträffade. Hennes matthet och öfriga sjuklighet voro snart öfverståndna. Regelbundet besöktes hon ett par gånger hvarje dag af Zamparelli, som då medförde hennes mat, hvilken var af ganska god beskaffenhet.
Hon bemödade sig att öppna ett samtal med honom, men han iakttog en envis tystnad, åtminstone i de ämnen, som hon framför allt önskade att få utredda, nämligen af hvem hon blifvit bortröfvad, och af hvad anledning man inspärrat henne. Sjelf misstänkte hon Adlerstjerna, ehuru hon ej kunde för sig dölja den anmärkningen, att han varit den ende, hvilken i det ögonblick, då hon bortröfvades, djerft och dristigt sökt rädda henne.
I den stund, då Zamparellis båt under flykten lade till vid stranden, och han störtade sig med sitt folk och henne i sjön, hade hon sett Döring ett enda ögonblick.
De hade båda två ropat hvarandra vid namn.
