Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/419

Den här sidan har korrekturlästs
415

För kärleken ligger i hvarje den minsta blick ett helt alfabet, hvarmed det ena hjertat telegraferar sina känslor till det andra.

Louise läste också i denna enda blick, som de så hastigt vexlade med hvarandra, hans hjertas innersta tankar, och de tvifvel, som det af henne efter hans sista besök hittade porträttet ingifvit, försvunno som en dimma i dalen, och det blef åter ljust i hennes själ, under det rosor växte i hennes hjerta.

Medaljongen blef nu desto mera en gåta för henne. Om ej den deruti infattade bilden var ett konterfej af den han älskade, hvad var den då, hvarför bar han den?

Hon betraktade bildens drag, om möjligt, med ännu större intresse än förut. Hon ville liksom leta sig till gåtans lösning i de vackra anletsdragen.

Men bilden skänkte henne ej frid och lugn.

De blixtrande, klara ögonen talade om så mycken kärlek.

Den purpurröda munnen syntes vara skapad af en kärleksgud. Om kyssen behöfde en tron, skulle den vara sådan.

Sjelfva barmen tycktes höja sig, lifvad af en suck, så väl målad, så lefvande var den.

Hvad betydde denna suck?

Louise lade sitt öra till liksom för att lyssna till dess ljud. Fåfänga, dåraktiga illusion — du är endast den åter vaknande svartsjukans förebud — arma Louise!

Då Zamparelli tredje dagen på aftonen inträdde, åtföljdes han af en ny person. I första ögonblicket trodde Louise, att det var den vänlige och fromme munken, som kom för att efterhöra hennes helsotillstånd, men hon sökte förgäfves efter det vackra gubbansigtet; i stället såg hon endast tvänne eldiga ögon stirra emot sig genom de tomma hålen i en svart dominomask.

Den okändes klädsel var för öfrigt icke olik munkens.

Louise erfor ett vidrigt intryck vid mannens åsyn. Hon anade, att masken gömde hennes fiende, och hon vände sig med förakt ifrån honom.

Hvarje afton, ungefär vid samma tid, besökte henne samma mask, Ännu hade han icke en enda gång tilltalat henne; han blott betraktade henne.

Dessa besök voro hennes plågsammaste stunder. Hennes själ egde fantasiens och hennes hjerta kärlekens rikedom, och den sysselsatte hennes tankar med sina svärmiska drömbilder. Då den svarta masken kom, flydde de alla.

Hon hade till Zamparelli yttrat en önskan att få penslar, färger, och hvad mera, som kunde erfordras för att måla. Dagen derpå hade hon en fullständig målareattiralj. Hon saknade ej en gång någon enda småsak. Allt syntes med den finaste uppmärksamhet valdt.

Med hänförelse började hon att teckna och måla, detta hennes skönaste, käraste göromål. Men dagern i rummet var dålig, och man