38
Några dagar senare utnämdes konteramiralen Modée till öfverståthållare i Stockholm.
Den 22 Mars 1793 blef den unge konungen Gustaf den fjerde Adolf upptagen i frimurareorden.
TREDJE KAPITLET.
Åtgärder och följder.
Hofvet hade flyttat ut till Drottningholm.
Vid samma tid som hertigen med sin omgifning inflyttade i slottet, detta Nikodemus Tessins arkitektoniska mästerverk, slog mamsell Slottsberg sig ned i en af de små privata villor i närheten af det ej långt derifrån belägna lilla lekverk till slott, som Adolf Fredrik lät i kinesisk stil uppbygga åt sin gemål, Lovisa Ulrika.
Tillfälle skulle således nu kunna vara oss beredt att söka gifva våra läsare, i bästa fallet, en lifen vacker naturskildring, tillhörande vårt eget härliga, friska och fria fosterland. Mälaren med sina många och vackra öar, Drottningholm, en drottning ibland dem, utgöra väl en bland de praktfullaste taflor man kan önska sig; men för att ej uppehålla våra läsare med allt för många episoder, lemna vi det derhän.
I stället hasta vi uppför slottstrapporna för att taga kännedom om konungens och hertigens helsotillstånd. Rykten af ganska oroande och besynnerlig egenskap hafva nämligen spridt sig i hufvudstaden, och hvart man kommer frågar man derom.
I biblioteket finna vi genast konungen. I sanning, han ser mycket blek och medtagen ut. Helsan måste verkligen vara ganska angripen. Fördjupad i läsningen af en bok, vilja vi likväl ej störa honom. Låtom oss blott titta öfver hans axel och se, hvad det är för arbete, som så fängslat hela hans uppmärksamhet. Johannis uppenbarelsebok? Ja, verkligen!
— Och ingen i himmelen eller på jorden kunde upplåta boken, läste han högt, och icke heller se på henne.
Men låtom oss hasta härifrån till hertigen.
Vi finna honom några rum derifrån, nedsjunken i en soffa. Äfven han ser på det högsta nedslagen ut, för att icke säga slagen. Den stirrande blicken antyder att den är mera rigtad inåt än utåt.
Det tal, som Reuterholm höll i hertigens sanctuarium för det invigda brödrasällskapet, vände sig oupphörligt kring friheten såsom sin medelpunkt. Man skulle derför kunna tro att Reuterholm var ofantligt frihetssinnad, och många trodde måhända det äfven. Ser man litet närmare
