416
gaf henne en skärm, hvilken hon utspände så, att hon bildade sig en liten särskild afhägnad vid fönstret, inom hvilken hon nu så ifrigt öfverlemnade sig åt sina fantasier och sitt arbete, att hon glömde bort, icke allenast att hon var arresterad, utan äfven de besök, som Zamparelli och masken gjorde hos henne.
— Ni måste skaffa mig en modell, yttrade hon en afton till dem.
Upptagen af sina idéer, glömde hon, att hon ej hade något att befalla, och yttrade sig med en säkerhet, som om hon icke betviflade, det man skyndsamt skulle uppfylla hennes vilja.
Det var första gången, hon yttrat något, sedan masken började åtfölja Zamparelli till henne. Masken och Zamparelli sågo ett ögonblick förundrade på hvarandra.
— En modell, hör ni, en modell, upprepade Louise, endast tänkande på sin tafla, ett barn omkring åtta år, en flicka.
Utan att svara något, aflägsnade sig masken och Zamparelli på tecken af den förre.
En timme senare inträdde åter Zamparelli, ledande en liten flicka emellan sju och åtta år gammal vid sin hand.
Louise blef förtjust vid det täcka och tjusande barnets åsyn. Kanske behagade det henne likväl mindre för dess egen skull, än derför att det passade så innerligt väl till modell åt den tanke, hvilken nu sysselsatte hennes artistiska sinne.
Barnet återgaf hennes själs idealiska föreställning på ett förtrollande sätt. Under betraktande af dess öppna, fint bildade och oskuldsfulla drag, hänfördes hon. En artists beundran är ett barns. Barnsligt öfverlemnade hon sig också åt sin beundran. De svarta, små lockarne strök hon åt sidan; hon lutade sig ned och blickade in i de af ren eld ännu så klart brinnande ögonen; hennes hand for lätt öfver den af ett fint blomdoft liksom bestänkta kinden.
Zamparelli stod ännu qvar inne, och då Louise höjde sin blick, såg hon i hans ansigte ett uttryck — hon visste ej hvad namn hon skulle gifva det — ett uttryck, icke af smärta, ty det var äfven fullt af glädje, icke af vild och brinnande passion, ty det låg äfven godhet deri, ett uttryck af både sorg och glädje, af både förtviflan och mildhet.
Hon hade allt hitintills knappast brytt sig om att gifva akt på sin vaktare. Hon fruktade honom väl, emedan hon någon gång förmärkt elden i hans ögon, passionen i hans blick, den storm, som ibland lade hans panna i mörka skrynkor, och det qval, som emellanåt höjde hans bröst; men hon förblef lugn och kall, de enda vapen hon också egde att tillgå.
— Detta barn är er dotter?
— Ni gissar rätt, och det gläder mig, att ni tycker om det. Hon är sin mors afbild; vid S:t Januarii skägg, ni vet icke, ni, huru jag älskade henne. Så länge hon lefde, hade jag en himmel här, sedan dess endast ett helvete. Var god mot flickan, och tycker ni om henne, så behåll henne.
