Zamparelli stammade ännu några orediga ord, men afbröt sig derefter tvärt och hastade ut.
Louise hade bedt och hoppats mycket. Det föreföll henne, som om gud hade hört henne och sändt till henne detta barn, för att tillhviska henne tröst. Visserligen hemtade man den lilla flickan ifrån henne hvarje afton, men hon återkom hvarje morgon, alltid lika kry och barnslig. För Louise var det en glädje af obeskrifligt värde. Också pratade hon med det lilla, täcka barnet om allt, som föll henne i sinnet — jollrade och lekte med det — målade och tecknade — alldeles som hade hon ännu sjelf varit ett barn.
Vi vilja lemna dem och inträda hos Zamparelli.
Utsträckt på sin säng, belystes han af lampan vid sidan om densamma. Ögonlocken voro slutna, han sof; men ett leende strålade från hans friska läppar, hvilka halföppnade visade en kant af den snöhvitaste tandrad. Det svarta skägget bröt sig deremot på ett anslående sätt. I drömmen strålade hans panna, och svälde ådrorna i det muskelstarka ansigtet. Bröstet höjde sig oroligt, och han utsträckte sina armar, som det tycktes, för att omfamna någon och trycka föremålet till sitt bröst. Han älskade och drömde om den älskade. Vällusten och passionen kunde aldrig uttrycka sig fullständigare hos en sofvande.
Ett kallt och isande skratt ljöd i denna stund från hans läppar; om någon hört det, skulle han förskräckt ryggat tillbaka.
Ännu skrattande, rusade han upp ur sängen. Knappast kommen på sina fötter, stannade han och stirrade omkring sig.
Han hade drömt och var ännu yrvaken.
— Jag såg blod, mumlade han för sig sjelf, blod, som rann utefter min dolk, ur min dolk, bort instrument, ur hvilket satan pressar våra fienders hjertblod, bort!
Och han grep dolken i sin gördel och kastade den ifrån sig.
I detsamma bultade det häftigt på porten.
— Åh, åter han, fortsatte Zamparelli och skar tänderna af synbart missnöje, åter han. Jag hade lust att en gång stänga vägen.
Det bultade åter, denna gång med ännu mera hastigt återkommande, starka slag.
Zamparelli rynkade pannan, upptog dolken och stack den åter i sin gördel. Derefter lemnade han rummet och öppnade porten.
Den person, som inträdde, var väl insvept i sin kappa och bar hatten djupt nedtryckt.
— Masken! befalde han, så snart dörren var tillstängd bakom honom. Tag hit masken!
Zamparelli dröjde.
