418
Under tiden kastade den främmande af sig kappan och hatten; mannen var ingen annan än Adlerstjerna.
— Hvar är dominon och masken? frågade Adlerstjerna ånyo.
— Här, svarade honom Zamparelli slutligen och kastade drägten åt honom.
— Oförsynte skälm, brummade Adlerstjerna. Gif hit nyckeln, jag vill denna gång besöka henne ensam.
— Vill ni det?
— Gif hit nyckeln!
— Ni ser, herre, att den sitter bredvid min dolk; och ni måste vara artig mot dolken, så vida ni skall få nyckeln.
— Du vill plundra mig.
— Bytet är mitt lika väl som ert. Det var jag och icke ni, som bortröfvade henne.
— Se der!
Och han kastade några dukater åt honom.
— Om två eller tre dagar ämnar jag flytta henne härifrån.
Zamparelli lyfte upp sitt hufvud. Ett helt åskmoln tycktes hvila på hans panna.
— Flytta henne härifrån?
— Som jag säger.
— Vid S:t Januarii lampa, den natten lyser ej er stjerna.
Adlerstjernas vrede var nära att bryta lös.
— Du trotsar mig.
— Jag säger endast min tanke.
— Guds död öfver dig, om du vågar röra ett enda finger mot min vilja!
Zamparelli utbrast vid denna hotelse i ett omätligt skratt.
— Du känner mig. Akta dig! Vet du hvad pris man satt på ditt hufvud?
— Alldeles detsamma som på ert.
— Låtom oss ej tvista derom nu, följ mig!
Adlerstjerna såg, att han stod vid randen af en afgrund, men litade ännu på sitt mod och sin beslutsamhet. Han beklagade sig öfver Vincent, som lemnat honom i så förrädiska händer som Zamparellis; han visste icke, att det var mindre oredlighet, än en våldsam passion, som ledde dennes handlingssätt. Å sin sida var Zamparelli äfven missnöjd med sig sjelf. Hitintills hade det varit hans ära och hans stolthet, att troget uppfylla de löften, som han en gång gifvit; nu igenkände han icke sig sjelf mera, och han blygdes, men passionen var mägtigare än hederskänslan, och han handlade ej bättre för det.
— Ni vill bortföra henne ifrån mig?
— Än sedan? genmälte Adlerstjerna.
— Hvad skulle ni säga, ifall jag också ämnade göra detsamma?
— Föra bort henne?
— Alldeles det!
