420
Louise hade nyss lemnat sin tafla och lagt penseln ifrån sig, då Zamparelli och den vanliga, maskerade personen inträdde till henne.
Zamparelli tillsade sin dotter att följa sig ut, och Louise blef ensam med masken.
Lefvande endast i sina tankar, hade Louise äfven i det trånga fängelset lefvat som i en rosengård.
Då masken föll från den okände dominons ansigte, och hon igenkände Adlerstjerna, var det, som om en mask äfven fallit ifrån hennes ögon.
Hon hade hitintills anat, men icke haft någon visshet om att det var han.
Adlerstjerna behöfde i denna stund allt sitt mod, för att ej förlora allt öfvertag. Han kände att han vacklade, nedtyngd ej mindre af sina egna förebråelser, än af hennes anblick.
I detta ögonblick ångrade han allt, hvad han gjort, och han var nära att sjunka till hennes fötter samt bekänna sitt brott och afbedja det.
Det samtal, som han nu öppnade, var ganska omfattande. Ånger och förtrytelse, böner och hotelser, beräknade ordvändningar och hala artigheter, lidelser och skämt, kort och godt, allt, hvad Adlerstjerna kunde i sin ställning begagna, begagnades äfven i detta samtal.
Han sökte få henne att tro, det Zamparelli bortfört henne för egen räkning; att han, Adlerstjerna, tillfälligtvis upptäckt hennes vistelseort och maskerad narrat Zamparelli att i ett obevakadt ögonblick insläppa honom; att Zamparelli nu af rädsla ej vågade gifva henne fri o. s. v.
Louise låtsade tro honom och var beredd att lofva en obrottslig tystnad, endast hon blef befriad.
Uppskrämd icke blott af det uppseende hennes försvinnande väckt, utan fruktande möjligheten att blifva upptäckt, äfvensom rädd för Zamparellis hotelser, samt till och med darrande för Louise sjelf, hvilken allt mer och mer visade sig för honom såsom en beslutsam och klart tänkande flicka, hade Adlerstjerna kanske ingått på hennes förslag, såvida icke Zamparelli i detsamma återkommit.
— Tiden är långt framskriden, yttrade han, ni måste nu lemna detta ställe.
— Hvem befaller det?
— Jag.
— Du vill agera diktator.
— Jag vill endast agera herre i mitt eget hus, och om ni ej genast lemnar det, får jag säga er, att jag har ett rum till alldeles lika med detta, som jag då ämnar upplåta till nattlogis åt er.
Alla protester voro fåfänga. Under den största förbittring lemnade han rummet.
Louises ställning blef från detta ögonblick bekymmersammare än förut; hon antog visserligen, att Adlerstjerna inledt Zamparelli i det
