våldsamma företaget emot henne, men märkte derjemte, icke endast på Adlerstjernas undvikande och tvetydiga svar, då han besökte henne, utan äfven på hans aftynande och lidande utseende, att det var mindre han än Zamparelli, som nu mera var det verkliga låset, den fasta regeln för hennes fängelsedörr.
Hvad denna känsla hette, som gjorde Zamparelli dertill, kunde ej länge undgå en qvinnas blick. Den hette kärlek.
Hvarje hjerta, som älskar, kan höjas till ädla och uppoffrande handlingar; men Zampatelli kunde ej förmås derhän.
Försigtigheten höll äfven sin spira öfver hans hufvud.
Icke blott Adlerstjerna fruktade, att Zamparelli skulle förråda honom; Zamparelli fruktade också å sin sida, att Adlerstjerna skulle förråda honom. Så länge Louise förblef i deras våld, och polisen icke ännu upptäckt dem, schackade de hvarandra och förblefvo säkra.
Louise började gissa härtill och förtviflade.
Tiden gick.
Adlerstjerna blef allt kallare, blekare och fåordigare. Zamparellis ögon flammade deremot af en allt varmare och högre eld. Den senare tycktes liksom röfva bort från den förre både lif och helsa.
Louise fruktade dem.
Hon såg, huru passionerna jäste i bådas bröst, och hon tyckte sig bevakad af tvänne vandrande vesuver.
Hvarje ögonblick befarade hon en brytning mellan dem, och hon darrade för sitt öde.
För att skingra sina dystra föreställningar, målade och fantiserade hon. I Zamparellis dotter, den lilla täcka flickan, såg hon sin enda tröst.
Hon bad för öfrigt och hoppades. I gud såg hon sitt enda värn.
En eftermiddag, tidigare på dagen än vanligt, inträdde Adlerstjerna till Zamparelli.
Det var den 9 Februari, den första karnavalsdagen.
— Ständigt hemma, tilltalade han Zamparelli, som han fann liggande på sin säng; jag har ett karnavalsupptåg att bjuda dig på. Vill du förtjena penningar?
— Nej, herre, ingenting kan locka mig från min vakt här.
— Du är försigtig. Hvad fordrar du af mig, för att öfverlemna fången i mina händer?
Zamparelli sprang upp ur sängen.
— Har ni sett, herre, sådana diamanter som hennes ögon?
— Nåväl, om jag har det?
— Har ni sett sådana rubiner som hennes läppar?
— Du blir förfärlig.
— Vid S:t Januarii kors, herre, hon är en skatt — en dyrbar skatt. Vill ni hafva henne, så måste ni väga upp henne med guld.
Adlerstjerna sprang vid detta yttrande upp ifrån sin plats.
— Död och helvete, du älskar henne!
