424
Alla hans försåtliga planer emot Louise hade på en gång försvunnit. I denna stund älskade han henne oegennyttigare och renare än någonsin.
Döden hade nyss blickat liksom in i hans själ. Hvad lifvet ej förmår förändra under årslånga strider, kan dödens närvaro förändra på ett ögonblick.
— Dröj icke, utan följ mig!
Louise visste icke hvad hon skulle tänka om de oväntade tillropen; hon lät endast sin pensel hvila, utan att röra sig från stället.
Då hon dröjde, ville Adlerstjerna skynda fram till henne; men i detsamma hördes ett förfärligt buller under hans fötter, och han stannade förskräckt. Knappast hann han att göra sig den frågan, hvad som kunde framkalla bullret, förrän han såg, huru en lucka i golfvet öppnade sig midt framför honom, och Zamparelli hastade upp ur djupet.
Bygnaden var en gammal röfvarhåla, som stod i förbindelse med katakomberna.
Åsynen af Zamparelli slog honom med en fasa, som nästan förlamade honom. Han stod vapenlös och kände sig vanmägtig.
Med ett hopp, så våldsamt, som en tiger störtar sig på sitt rof, kastade Zamparelli sig öfver honom.
Ett enda slag var nu tillräckligt för att utsträcka honom på golfvet. Zamparelli, en gång satt i rörelse af hat och hämd, stannade icke lätt.
Passionen är mörker; i dess natt lysa inga stjernor, utan endast irrbloss.
Zamparelli skulle i denna stund kunnat mörda en hel verld, utan att sjelf hafva förmärkt en enda bloddroppe.
Hans hand träffade på ett dolkskaft innanför Adlerstjernas rock, och han stötte dess klinga i hans bröst.
Hans ögon flammade af en satanisk eld, ansigtet var askgrått, pannan hotande och vild, håret reste sig. Man skulle hafva kunnat tro, att han var en demon, uppstigen ur afgrunden.
— Hvar är hon, ropade han, hvar är hon?
Han erinrade sig Louise och tycktes frukta, att hon redan flytt bort från honom.
Med dolken ännu drypande af blod i sin hand störtade han fram emot skärmen, innanför hvilken hon brukade måla, och kastade omkull densamma.
En öfverraskande syn hejdade i detta ögonblick hans vilda framfart.
Uppskrämd af den fasansfulla gerning, som Louise hörde tilldraga sig i rummet, hade hon dragit sig tillbaka emot väggen så långt som möjligt.
Härigenom stod taflan fri och tillgänglig för Zamparellis blick. Han uppfattade också hela dess fulländade skönhet vid första ögonkastet.
Den helgon-karaktär, som Louise förstått nedlägga i stycket, slog honom på en gång såsom en klar stråle från en ren himmel.
