på talet, skall man dock snart finna att den frihet, som der framhölls, är ingenting mindre än verklig frihet. Friheten förespeglas visserligen i detta tal såsom det principiella lifsvilkoret i allting, men också på samma gång såsom en den fullkomligaste och heligaste ordenshemlighet, omgifven af sitt eget edsvurna prester- och ridderskap, hvilket, endast i den mån det blifvit invigdt och bestått sina prof, fick närma sig helgonbilden. Det fans således mycken frihet i detta tal, men en frihet likväl, som var kringskuren på alla sidor. Helgonet utgjorde endast ett slutet brödraskaps innersta altarbild. Denna uppfattning återljöd äfven genom hela talet. Den så kallade frihetstidens författning utgjorde vid denna tid aristokratiens egentliga afgudabeläte. Något hvar arbetade fortfarande äfven i öfverensstämmelse dermed. »Vagnen», sade man, »måste stjelpa; men man måste ställa om att den stjelper långsamt, för att icke gå sönder».
Mycket misstager man sig säkerligen icke, om man förutsätter att äfven hertigen var invigd i dessa tänkesätt och afsigter. Men äfven med detta antagande är det dock icke sagdt, att icke hertigen kunde hafva stunder, då han obeslutsamt tvekade inom sig sjelf. Måhända skulle man, från denna synpunkt sedt, kunna komma till den förmodan, att mycket af hans ordensvurmeri också var endast ett slags behöfligt rus, för att åtminstone i ett och annat vankelmodigt ögonblick uppehålla hans eget vacklande. Vi säga: måhända; hvem vet?
Reuterholms mod, för att icke säga öfvermod, växte allt mer och mer, sedan han lyckats att aflägsna Armfelt.
Vi veta redan att frimureri och mystik voro de band, hvarmed han ledde hertigen. En starkare, till ett visst gifvet mål ständigt arbetande viljekraft öfver en svagare kom härtill.
Sjelfva det sätt, hvarpå Reuterholm hitintills bemött hertigen, blef, ifrån att ha varit uppmärksamt och smickrande, någonting alldeles motsatt, stundom till och med ohöfligt och sårande, utan att hertigen vågade höja sin röst deremot.
När hertigen i en eller annan regeringsfråga hade en något skiljaktig mening, och argument ej hjelpte, var Reuterholm klok nog att börja tala om andesyner och dylikt, då hertigen föll in i ett svårmodigt grubbel, och spelet var vunnet. I detta fall experimenterade Reuterholm framför allt med den fullkomligaste framgång, när han gjorde Gustaf den tredje och hans tillstånd i andra verlden till föremål för sina betraktelser.
Från psykologisk synpunkt sedt, måste det ha stått ganska illa till med hertigens själstillstånd.
Konflikten mellan Reuterholms hänsynslöshet och hertigens svaghet och vankelmod satte helt säkert ofta hans sjelfkänsla på ganska hårda prof och blef väl åtminstone någan gång ett jemmerrop i hans arma hjerta.
Reuterholm hyste ett brinnande hat, skrifver Toll, till Gustaf den tredjes vänner och fruktade deras öfverlägsenhet. Knapt var han kom-
