426
hon skyndade upp och slog sina armar omkring sin fars hals, men han tog henne på sina armar och lyfte henne i höjden.
— Mitt barn, ropade han, min perla, mitt smycke, min rosensten, min engel — jag skall gifva dig en mor — fröjda dig, du skall aldrig behöfva skiljas från din vän — du skall alltid få förblifva tillsammans med henne — lofvar du mig, min vackra nattviol, att älska henne som din mor, din bästa vän.
— Ack ja, pappa, jag skall alltid älska henne; hon är så god; hon håller så mycket af mig.
Barnets ord göto olja på den eld, som rasade i Zamparellis hjerta.
— Min själs stjerna! ropade han och upplyfte barnet ännu högre, hon skall bli din, hon skall göra oss lyckliga båda.
Louise knäppte tillhopa sina händer och bad. Hon erinrade sig munken; och ehuru hon ej såg någon räddning, sken hoppets stråle liksom mellan åskmoln in i hennes själ.
Zamparelli satte barnet ifrån sig och nalkades Louise. Louise reste sig upp från sin nedböjda ställning, allt efter som han kom henne närmare.
Den fina, spensliga gestalten — nyss så rädd och blek — tycktes härunder återkomma till lif. Kinden purprades af en ren och genomskinlig flamma — ögonen glänste som daggdroppar, belysta af ett klart ljus. Men hennes bröst höjde sig icke, hennes andedrägt stod stilla, fruktan intog hennes hjerta och hejdade dess slag.
Hvart hon blickade syntes ingen räddning; men hon var besluten att hellre dö, än att öfverlemna sig åt Zamparellis gunst.
— Kom mig ej närmare, bad hon, och hennes röst bäfvade.
Zamparelli var i denna stund mera ett vilddjur än en menniska. Passionen ledde honom medvetslöst, böjelsen var hans lag, instinkten hans ledstjerna.
En varm flägt af hans andedrägt flög öfver hennes ansigte.
— Tillbaka! ropade hon, och utsträckte sin hand emot honom.
— Svaga, men sköna dufva, talade han, se dit!
— Och han pekade på Adlerstjerna.
— Vet ni, fortfor han, hvarför jag dödat honom? Jag har dödat honom af kärlek till er, af svartsjuka, om ni vill. Jag skall äfven kunna döda er, döda er af kärlek.
— Bort ifrån mig, rör mig icke, barmhertighet!
— Kärleken är alltid barmhertig: den vill alltid hellre älska än döda.
— Hvad vill ni mig?
— Se ännu en gäng dit.
Och han visade åter på Adlerstjerna.
— Vet ni, hvad hans död betyder? Den betyder, att vi äro oskiljaktiga. Ville jag ock, skulle jag hädanefter icke våga släppa er fri, förrän ni är min. Hans död är min död, om ni förrådde mig. För den skull måste ni älska mig, för att ej förråda mig. Hans brustna
