hjerta är vårt vigselaltar. Hans sista suck är det amen, som sväfvar deröfver. Hörde ni, nu drog han sin sista suck.
En dof och långsam suck höjde verkligen i detta ögonblick Adlerstjernas bröst.
Louise fasade och kände sina lemmar isas.
Men i detsamma lade Zamparelli sin hand på hennes arm; på en gång strömmade ett nytt lif genom alla hennes ådror, och knappast sjelf vetande derom, hoppade hon till, under det hon drog sig åt sidan. Det var något oberäknadt elastiskt i hennes rörelse. Kroppen kunde sägas handla, utan att själen visste derom.
Genom denna rörelse kom hon bakom taflan, som ännu stod på sitt staffli.
Zamparelli log och flyttade sig efter henne.
Hans blick föll emellertid ännu en gång på taflan, och han hänrycktes ånyo af den under sin strålande gloria tjusande helgonbilden.
— Jag vill bikta mig för dig, du sköna bild, och sedan, sedan …
Och han böjde sig ned och höjde sina hopknäppta händer emot bilden.
— Neapels heliga jungfru, du vår tids barmhertiga syster, du de fattigas nya välgörarinna!
Han talade till bilden, som till ett bekant, ännu lefvande helgon. Fans något sådant, liknande porträttet, eller var det endast en fantasi af honom?
Louise följde likväl icke hans tankegång. Irrande flögo hennes blickar omkring. Hennes knän svigtade. Hvart skulle hon fly? Öfverallt var hon omgifven af nakna, kalla stenmurar.
Zamparelli reste sig nu åter upp.
Hans bikt hade varit en åt de djuriska böjelserna hemfallen andes vällustiga svärmerier, och han hade i åskådandet af det målade helgonets jungfruliga skönhet druckit nytt rus till ny djerfhet.
Det är icke blott Neapels natur, dess växter, dess himmel, dess vågor, som dia eld ur Vesuvens barm; hvarje bloddroppe i neapolitanarns hjerta gör det äfven.
Zamparelli tycktes lågande, der han stod.
Ett utrop af förskräckelse lopp vid hans anblick öfver Louises läppar. Han hade skjutit staffliet åt sidan, och taflan med helgonet hade fallit ned till golfvet. Hon var nära att kasta sig till hans fötter och bedja honom om barmhertighet; men — hvad mera — han tycktes ej höra någonting — endast se.
Hela hans väsende syntes nämligen hafva upplöst sig i en enda blick, i en blick af eld, som slukade henne med en förtärande flammas hela vilda girighet.
I denna stund utsträckte han sin arm, för att slå den omkring hennes lif.
Hon drog sig undan med en qvicksilfverkulas snabbhet.
— Stanna! befalde han.
