Men ljuset ökades och sången ökades; och hon såg en vingad gentalt var det icke en engel? — strålande liksom en ljusbild sväfva fram. Och den kom allt närmare och närmare. Dess öga var så mildt och vänligt, dess panna så klar och ren.
Och hon tyckte att gestalten höll i sin hand ett timglas, och att hon såg, huru sanden deri, korn efter korn, rann ned. Och när timplaset var utrunnet, tog gestalten sanden och kastade öfver henne och talade och sade:
— Af jord är du kommen, och till jord skall du åter varda; men på den tredje dagen skall du uppstå igen ifrån de döda.
Och musiken susade derunder så ljuft omkring henne, och hon tyckte sig så lycklig. Och gestalten sporde henne vidare, om hon visste, hvilken han var.
— Döden.
— Jag är döden för de lefvande, svarade gestalten, men lifvet för de döde.
Och hon tyckte att orden bortdogo i ljufva toner, och att det tomma timglaset förvandlades till en lilja, och att engelns vingar utbredde sig, och att den höjde sig uppåt emot den allt mer och mer klarnande himmelen.
Men på en gång blef det åter mörkt i hennes själ, synen var försvunnen, och ändock — huru underbart — sången tonade ännu. Den tycktes till och med komma henne allt närmare och närmare. Huru besynnerligt! Den ljöd nu mera — hon hörde det tydligt — ej från hennes hjerta, ej från hennes inre; den hördes utifrån; tyst! hon tordes ej andas af fruktan att förlora den. I sanning, hon bedrog sig ej mera, den nalkades verkligen. Hvilket underverk! Det var snart icke blott sång — äfven en ljusstråle smekte nu hennes blick — och strålen ökades och kom också närmare.
I nästa ögonblick såg hon, huru en procession långsamt skred fram, lyst af flammande facklor, och under afsjungandet af en enkel och skön koral.
Öfversäll af glädje, ville hon resa sig upp, men benen buro henne ej, och hon sjönk tillbaka utmattad.
Då processionen var helt nära, slog den en krets omkring Louise, och sången öfvergick derunder till ett härligt och hänförande halleluja.
Louise betogs af en oförklarligt ljuf känsla, tårar strömmade från hennes ögon, och denna flod af diamanter från hennes hjerta fick nästan ökad fart, när hon sänkte blicken och upptäckte, att det klot, som hon trodde sig hålla i handen, var en dödskalle, och hon fann att hon lutat hufvudet mot ett altar, samt såg sig sitta midt i koret af en kyrka.
I den öfversta våningen af Neapels katakomber finnes en kyrka med pelare och S:t Severi biskopsstol. Det var i denna kyrka, som S:t Januarii hufvud, hvilket afhöggs vid Pozzuoli, förvarades en tid, innan det flyttades till katedralens krypta.
