Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/439

Den här sidan har korrekturlästs
435

— Så måste vi — vi förstå.

— Han ämnar begifva sig ut i afton och deltaga i karnavalen.

— Maskerad?

— Maskerad.

— 5e här hans signalment.

— Viva!

— Intet våldsamt steg, förrän jag gifver tecken.

— Godt!

— Vi träffas i Villa Reale.

— Lita på oss.

En stund efter det att de samtalande åtskilts, såg man ett blekt ansigte försigtigt titta fram mellan löfven på det yfviga trädets krona. Då mannen — blickande omkring sig på alla sidor — ej upptäckte någon, drog han hufvudet åter in uti löfkronan, och en stund senare såg man, huru han tyst och fort halade sig utför stammen och derefter med skyndsamma steg hastigt aflägsnade sig från stället.

Mannen hette Setola.




Utanför det hotell, der baron Armfelt bodde, stodo tvenne ekipager. Det ena var en resvagn med suflett, på hvilken redan flere ressaker voro fastsurrade. Det andra var ett i Neapel helt nytt åkdon, nämligen en droska, förspänd så, som den ännu i dag brukar vara i Ryssland och Polen, med tvenne hästar, hvaraf likväl den ene endast stod som en paradhäst vid sidan om den egentligen dragande hästen. Neapolitanarne, som ej förr sett ett sådant åkdon, betraktade det såsom någonting ensamt ordnadt för karnavalen.

Läsaren torde erinra sig, att Armfelt skrifvit efter sin friherrinna och bedt henne besöka sig i Neapel öfver vintern.

Hon uppfylde äfven hans önskan.

Om hennes vistande i Neapel är ej särdeles mycket att säga. Stilla och vänlig till sin karaktär, inblandade hon sig icke i Armfelts planer och blundade för hans amuretter. Om någon svartsjuka rufvade på djupet af hennes hjerta, så var den mild som en dufvas. Hon visste, att han i sitt hjertas innersta kamrar egde ett litet rum endast för henne. Med bevarad harmoni i sitt väsende, behagade hon och intog alla. Till och med de, som älskade Armfelt, älskade äfven henne. Afunden sjönk vingskjuten ned för hennes blick, svartsjukan vågade ej nalkas henne. Alltid uppmärksam och god emot Armfelt, som hon var, ville han ej heller för något pris i verlden förlora henne, äfven i de stunder han tillbad andra. Som älskarinna var hon i sjelfva verket ingenting för honom, som maka och mor allt. I kärleken kunde mången ega hos honom företräde framför henne, i vänskap och förtroende stod hon högt öfver dem alla.

Under samma tid, som Armfelt hade det i ett föregående kapitel