föranleda en stor revolution ibland den fiskredskap, som kallas för metspön.
Förändringen var så mycket vigtigare, som den icke rörde spöna, utan sjelfva krokarne.
Hvar och en känner, att metkroken hitintills blott egt en enda klo; och att man i följd deraf omöjligen kunnat uppmeta mer än en enda fisk i sender.
Härigenom har också metkroksfisket icke stått särdeles högt i herrar amatörers omdöme; hvarje verklig fiskare har till och med med förakt blickat ned på metspöet.
Ferdinand var en skicklig metare och älskade ganska mycket detta nöje, hvarföre metspöets ringa anseende äfven grämde honom ofantligt mycket.
Då en torsk en dag lyckats att lösgöra sig från kroken, svor han vid sin krona en dyr ed att förbättra spöets, eller rättare krokens konstruktion. Och Ferdinand var en man, som stod vid sitt ord.
Efter många öfverläggningar, hvarvid han gick till råds med de visaste fiskarena i riket, kom han till följande slutsats:
Kroken skulle konstrueras såsom ett litet ankare eller såsom en dragg; derigenom kunde man fånga två eller fyra fiskar, hvilket man ville, på en gång.
Idén smickrade honom, emedan den var lika enkel som ny och dristig. Konung Ferdinand sökte det naturliga i allt.
Men ännu stod alltid den anmärkningen qvar emot metspöet, att till exempel en aborre kunde hoppa utaf kroken.
Svårigheten att förekomma det, var icke det lättaste problem att lösa. Men för en fast vilja och ett ihärdigt bemödande är ingenting omöjligt.
Hvad som icke lyckas i dag, lyckas kanske i morgon.
Ferdinand saknade icke goda och ljusa idéer, och han hade mer än en plan, som han ansåg särdeles lämplig.
Det var också rikedom på planer, som var hans olycka, emedan den ena aflöste så fort den andra, att han ej fick tid att rigtigt fästa sig vid någon.
Under det han med tillfredsställelse vände den nykonstruerade, en liten dragg liknande metkroken mellan sina fingrar, öppnades dörren sakta bakom honom, och man såg ett ansigte, blekt och magert, sjukligt och förtärdt, men ändock mer än vanligt intelligent, långsamt titta in.
Konungen hörde ej att dörren öppnades, utan fortfor i sin ställning, lutad öfver den vackra uppfinningen. Sålunda gick en stund, under det att de båda två förblefvo orörliga qvar på sina platser.
Men för att härda en af de små krokarne, behöfde konungen eld på en vid hans sida stående spritlampa, och han reste sig upp för att förse sig dermed, då han till sin icke ringa förvåning blef varse främlingen i dörren.
