442
Öfverraskad stannade han och betraktade honom.
Omkring det bleka ansigtet nedföll ett svart hår, och kontrasten emellan hårets och ansigtets färg var så stor, att, om man blott en enda gång sett detta hufvud, skulle man hafva svårt att någonsin glömma det. Hans blick hvilade orubbligt på Ferdinand. För öfrigt var ansigtet så lugnt och så kallt, nästan vinterlikt, som hade alla passioner liksom frusit till is deri.
Klädd i en af dessa polska, praktfulla drägter, som kunna betraktas såsom lysande öfvergångar emellan asiatisk och europeisk lyx, framstod det martialiska hos mannen på ett särdeles fördelaktigt sätt, en martialism, som likväl här mindre bestod i kroppslig kraft än i en andlig, hvilken med sin döda tystnad, sitt uti stränga och dystra stelnade former nästan som ur en graf stigna, vålnadslika uttryck, mägtigt anslog.
Liksom för att fullända det underbara i sitt uppträdande, bar han tvänne briljanterade ordnar på sitt bröst, men dessa voro likväl klädda i svart sorgflor.
Konung Ferdinand fortfor, under en tystnad, som uttryckte så mycken förvåning som möjligt, att betrakta den bleka gestalten. Han trodde sig känna honom, men han visste icke, hvar han skulle söka honom ibland sina minnen. Mannen var en ibland dessa ovanliga naturer, som, då de visa sig, komma med händelser af vigt, men deremellan ej synas. Sådana personer kunna väl glömmas, men ändock icke utplånas ur själen.
Främlingen, hvilken läsaren säkert redan igenkänt, tycktes icke vilja hjelpa Ferdinands minne till rätta, utan förblef tyst qvarstående vid dörren.
Hastigt lifvades konungens drag, och han närmade sig honom, men hejdade sig åter. Ferdinand var åter ett ögonblick osäker, men endast ett ögonblick; i det nästa sträckte han ut sina armar och hastade emot främlingen, som nu böjde ett knä för monarken.
— Icke sant, jag misstager mig icke, det är Lubomirski! ropade konungen; gamle, dyrbare vän!
Och konungen lyfte honom upp ifrån sin knäböjande ställning och slöt honom i sina armar.
Familjen Lubomirski är en af Polens äldsta och utmärktaste familjer. Dess anor gå långt tillbaka, och dess namn har under sekler lyst på utmärkelsernas och ärans banor, icke allenast i de strider Polens söner kämpat för Sin frihet, utan äfven inom rådslagens och öfverläggningarnas visserligen mera fredliga, men icke dess mindre lika vigtiga, oftast till och med vigtigare, område. Kronmarskalken prins Lubomirski, hvars namn strålar vid sidan af Stanislai-Augusts sjunkande tron, och som gjorde sig älskad såsom en vältalig, saktmodig, försigtig, frikostig och tjenstaktig man, egde ej mindre än sex bröder.
Det är med en af dessa, som vi gjort läsaren bekant, under namnet Vincent Pauletti.
