— Hvem har sagt det der?
— Jag har sjelf framfört skrifvelsen derom till generaldirektören Akrell.
— Det är bra starkt; och meningen skulle vara?
— Att få fakulteten att förklara honom oskicklig att blifva konung. Misstager jag mig icke, så kommer fakulteten hit, jag tror i morgon.
Netherwood stampade ursinnigt i marken.
— Visserligen låter det underligt, men om det är sant, hvad jag hört sägas, att Reuterholm redan för ganska många år sedan sökte öfvertala grefve Fersen att ställa sig i spetsen för oppositionspartiet för att under ryskt och danskt protektorat afsätta Gustaf den tredje, återtaga statsförfattningen sådan den var före 1772, samt upphöja hertigen på tronen, så hafva vi väl här endast en gammal tanke, ehuruväl nu uppträdande på annat sätt[1].
— Du har ganska rätt; äfven jag har hört det der.
— Hvad jag vidare med all säkerhet tror mig kunna säga är, att Reuterholms hofverande med friheten och dylikt mera icke är något annat än en, om icke blott maskerad, så fullkomlig sjelfförvillelse. Ganska öppet skall han här om dagen ha yttrat, att det bästa Gustaf lemnat efter sig var just säkerhetsakten af 1789, samma akt, emot hvilken han vid dess införande så häftigt uppträdde.
— Gud tröste oss för den karlen!
De två vännerna gingo en stund stillatigande vid hvarandras sida.
— Vet du, kamrat, min gamla tanke att söka min lycka i ett annat land vaknar upp, då jag rigtigt betänker allt elände här. Ja, ja! Jag måste ut och bort till främmande land. Det blifver alltid det bästa. Bland män duger väl mitt svärd till något. Här intrigerar och pennfäktar man ihjäl hederligt folk. Jag vet att jag velat tjena både hertigen och Reuterholm väl; men hvad har jag för det? Bara jag tänker på befordringssystemet, erfar jag en harm, så att blodet kan spränga ådrorna. Vi ha regementen, som fått 7 à 8 majorer, 3 à 4 öfverstelöjtnanter och 2 öfverstar. Och de nya krigsartiklarne sedan! Att införa det vanärande straffet »katten», kan komma håret att resa sig på hufvudet. Nej, jag måste bort härifrån; jag vill ej smaka katten. Jag hoppades verkligen på hertigen och Reuterholm; men vi ha kommit ur askan i elden.
— Du är förbittrad. Nå ja, jag säger ingenting derom, men omöjligt är det väl ändå icke att konungens själstillstånd kan vara mindre bra. Jag har sjelf sett honom så modlös och rådvill, att han ej tycktes ha reda på någonting. Jag har sett honom skratta såsom en fullkomlig fåne. Ibland gripes han ju äfven af ett svårmod, att han hvarken hör eller ser. Litet underligt är det väl ändå alltid med honom.
— Kan väl vara, men huru skall han kunna bli annorlunda i ett sådant sällskap? Jag var just icke salig kungens vän, men nu får jag
- ↑ Se Fersen.
