446
— Femtiotusen jublande röster dragit er uppmärksamhet ifrån henne.
— Femtiotusen röster? Nu vet jag ej, hvad ni vill säga?
En lätt färgskiftning i Vincents ansigte visade, att konungens svar gjorde ett visst intryck på honom, ehuru det var omöjligt att utleta, huruvida intrycket var behagligt eller icke.
— Som jag säger, ers majestät, femtiotusen röster, emedan jublet utgick från hela den närvarande folkmassan.
— Ah, prins] Ni menar, när kejsaren kom.
— Kejsar Josef, ja, ers majestät! Men det var ändå icke han, som väckte er själs hela rörelse. Kanske erinrar ers majestät sig någon, som satt vid enkekejsarinnan Maria Theresias sida.
— Ah, jag förstår! Maria Carolina, tyst furste! Hon är nu min gemål.
Den ungdomsglöd, som minnet af bajadéren framkallat hos konungen, bleknade bort och försvann, då Vincent framsköt hans gemåls bild. Förändringen undgick ej Vincents forskande uppmärksamhet.
— Ers majestät kunde ej då skilja sin blick ifrån prinsessans sköna gestalt.
— Det var då, det, Lubomirski, nu …
Vincent låtsade ej gifva akt på konungens ord.
— På aftonen besökte ni Burg-teatern. Ers majestät blef inbjuden till den kungliga logen. Erinrar ni er att jag visade er bajadéren, som satt på en af de öfre raderna, ni hade då ej tid att kasta en blick på den arma flickan, ni hade endast ögon för den unga, intagande prinsessan.
Konungen suckade.
— Helt och hållet ofrivilligt, min vän; à propos, såg ni bajadéren någonsin sedan?
— Aldrig, ers majestät.
— Men, min gud, hvarför har ni då väckt mina tankar på henne?
— När man har en gemål, så skön, så ovanligt intagande, så snillrik, som ers majestäts; hvad är då en bajadér annat än ett flyktigt blomdoft, som ett ögonblick smeker sinnet.
Ferdinand var egentligen icke lättsinnig, men det händer konungar såväl som andra, att de efter några år hellre tänka på en bajadér än på sin maka.
— Jag är öfvertygad att drottning Maria Carolina ännu i dag icke blott är den utmärktaste och snillrikaste qvinna i ers majestäts konungarike, utan äfven den skönaste och fullkomligaste.
Ferdinand, som för ett ögonblick sänkt hufvudet, höjde det åter och tycktes få nytt lif.
— Ni har rätt, furste. Hon är det verkligen, ack, ja, hon är skön ännu.
— Ers majestät antog likväl ett så allvarsamt utseende.
— Säger ni det, min prins?
