— Jag fruktade …
— Hvad fruktade ni?
— Ack, nej, ingenting, eller stort ingenting, det vill säga, alldeles ingenting.
— Säg ut edra tankar; vi tala som gamla vänner. Låt mig höra, hvad ni vill säga. Jag såg så allvarsam ut, sade ni, och ni vill draga slutsatser deraf.
— Långt derifrån, ers majestät, man har endast sagt mig …
— Sagt er, prins! Hvad har man sagt er?
— Man pratar hit och dit, men denna gång kan jag försäkra, att man sagt ingenting.
— Ni vill ej fram med edra tankar. Man har sagt något, yttrade ni, — hvad har man sagt — skulle man våga säga något, som …
— Som …
— Som skulle antyda, att jag ej vore lycklig?
— Bevara mig, ers majestät, det har jag aldrig sagt, men …
— Men, säger ni, någonting kanske, som kunde gifva en mindre fördelaktig tanke om …
— Om — hvarom?
— Om mitt hof.
— Jag kan bedyra, ers majestät, att jag ej hört något sådant, man säger blott …
— Hvad säger man? Låt mig höra det! Tala! tala!
Ferdinand var ej mera densamme som nyss. Hans utseende hade blifvit mörkt och dystert. Man såg alltför tydligt, att några inre hemliga tankar blifvit väckta hos honom, och att ett oväder tycktes vara i antågande.
— Är jag icke lycklig? talade han, hvem kan vara lyckligare än jag? Mitt folk hyllar mig, mina vänner älska mig, min gemål ger glans åt mitt hof och sprider sällhet omkring sig.
För att utforska konungens tänkesätt, hade Vincent erinrat honom om hans tidigaste böjelse för Maria Carolina, men, fruktande likväl att ej ensamt dermed lyckas i sina afsigter, eller åtminstone icke lyckas så fort och lätt, som han önskade, använde han en bajadérs mera förföriska och lockande bild, liksom en sond, hvarmed han trodde sig säkrast nå sitt mål. Och han nådde det och drog nu den slutsatsen, att det fans mera vällust qvar i hans hjerta än kärlek, och mera stolthet än vällust.
Vincent tycktes tveka, huru han skulle fortsätta samtalet.
— Ers majestät, började han likväl slutligen, ni synes helt och hållet hafva missförstått mina ord. Europa känner och värderar den vishet, hvarmed ers majestät gör sitt folk lyckligt, aktar högt de ädla och konungsliga åsigter, som leda ers majestäts handlingssätt, och beundrar den furstliga humanitet, hvarmed ers majestät förstår att upprätthålla kärlek och förtroende mellan de styrande och de styrde. Er gemål, sire, beundras icke mindre. Hon anses för en prydnad vid er
