tid osäker på utgången. Detta skydd måste derför på hvad vilkor som helst undanrödjas.
Utan ett personligt sammanträffande med Ferdinand kunde det icka vinnas, och ehuru ogerna, hade han nödgats underkasta sig det.
Bekant genom sina spioner med kuliss-intrigerna vid hofvet, var han säker på att lyckas i sin afsigt, ehuru han kände sig ett ögonblick tveksam att öppna den fromme Ferdinands ögon och säga honom, att också en afgrund vidgade sig under hans fötter.
Den bestämda förklaring, som Ferdinand likväl rörande Armfelt gifvit, visade dock Vincent tydligt hans tänkesätt, och att Armfelt egde i dem ett pålitligt värn, hvarför allt vidare tvekande om hvad han hade att göra måste vika.
— Jag gillar ers majestäts åsigter, icke blott derför att de vittna om en så storsint och frimodig rättsinthet på tronen, att, der den träffas, män alltid måste vörda den; utan äfven derför, att också jag är en ifrån mitt fädernesland förjagad och förföljd flykting, som vågar söka skydd inom gränsen af ers majestäts stater.
Vincent dröjde här ett ögonblick.
— Ni nekar mig ju icke detta skydd, ers majestät, började han ånyo.
— Nej, nej, furste. Ni eger ett beskydd i mitt hjerta, som ingen magt skall kunna rubba; ett skydd af min tron, som ingen politik skall kunna störta.
Och Ferdinand öppnade sina armar, liksom för att bekräfta sina ord.
Vincent teg åter — men log inom sig.
— A propos, ers majestät, den der bajadéren …
Ferdinand spratt till vid detta oförmodade à propos.
— Ni frågade mig, om jag sett henne sedan i Wien?
— Ni har kanske det.
— Nyss, ers majestät, då jag begaf mig hit.
Ferdinands utseende blef åter gladt, nästan strålande.
— Nyss? Här? Är det möjligt?
— Ers majestät vet att karnavalen har börjat i dag.
— Ganska rigtigt, karnavalen har börjat.
— Jag steg ur vagnen, nära slottsparken. Några steg derifrån möter jag ett ekipage, omgifvet af löpare och betjening — det stannar vid parkens ingång — och tvänne personer, ett fruntimmer och en karl, båda maskerade, hoppa derur.
― Och detta fruntimmer?
— Var bajadéren. Afsigtligt eller icke, nog af, masken föll för ett ögonblick af henne, och jag kände igen hennes stora, neapolitanskt himmelsblå ögon.
— Bruna, furste, bruna vill ni säga — mörkbruna — rättare svartbruna.
— Djupblå, som jag säger, ers majestät. Också hennes blonda, lena, silkeslena lockar igenkände jag.
