450
— Blonda? Bajadéren hade midnattsvarta lockar, korpsvarta.
— Ni missminner er, sire. Äfven hennes panna, denna så jemt hvälfda, så milda och öppna panna, igenkände jag.
— Hon hade en stolt Juno-panna, furste, en panna så majestätisk, som om den blifvit född under en kungakrona.
— Och hennes smidiga, väl proportionerade, lagom långa växt, ehuru snarare mera lång än kort. Hon var ännu lika gudomlig som i Wien.
Ferdinands utseende förändrades, under det Vincent fortfor.
— Men hvem talar ni om, min prins; icke är det om bajadéren.
— Skulle jag ha misstagit mig; åh, det är omöjligt! Hennes läppar, svällande och glödande, logo så skönt. Hon var klädd som grekinna.
Ferdinand började gå upp och ned i rummet.
— Det är ej hon, furste. Jag säger er, att det ej är hon. Bajadéren hade tunna läppar. Det var det enda fula hon hade.
Ett kallt leende flög öfver Vincents ansigte.
— Jag sade, ers majestät, att jag såg henne för sista gängen på Burg-teatern, och det kan väl vara möjligt att jag missminner mig, men, men, ers majestät, ni …
— Jag.
— Ack ja, ers majestät, ni måste ha återsett henne äfven sedan, ehuru ni nu ej vill erkänna det.
Ferdinand antog ett skalkaktigt, tvetydigt uttryck. Han log icke, men ändå strålade glädje ur hans ögon. Det var, som om ett behagligt minne, likt en ljuf dröm, sväfvat öfver hans ansigte och med sina lekande och luftiga föreställningar väckt ett domnadt sinne åter till hågkomsten af ett vällustigt ungdomslif.
— Om så hade varit, började Ferdinand efter en stund, så finner ni väl att jag så mycket säkrare kan säga, att det fruntimmer ni beskrifver, icke är bajadéren.
— Men, i himmelens namn, hvilken skulle hon väl vara? Jag är säker på att jag sett henne förut. Mitt minne bedrager mig icke.
Det tillfredsstälda, om så mycken njutningsrik sjelfbelåtenhet vittnande, glada uttrycket i Ferdinands ansigte försvann på en gång.
— Ni har rätt, min prins, hvem kunde hon då vara? Hon var klädd som grekinna, sade ni?
— Hon bar ett dyrbart, praktfullt bröstsmycke.
— Af diamanter?
— Ganska rigtigt, de glänste som det klaraste vatten, men i midten af dem lyste något ovanligt.
En häftig ryckning visade den oro och otålighet, som började intaga Ferdinand.
— Låt höra hvad det var för ovanligt?
Vincents kalla ögon hvilade oafvändt på Ferdinand.
— Diamanterna omgåfvo en ovanligt stor, verkligen lysande rubin.
