Handen for öfver Ferdinands panna. Hans ögonkast blefvo allt mer och mer hastiga och häftiga, hans fot trampade upp och ned, och den ena spasmodiska ryckningen flög efter den andra genom hans kropp.
— En rubin, sade ni, det var ganska ovanligt — icke sant — ganska ovanligt; men …
— Ers majestät ville säga någonting.
Ferdinand var ej längre herre öfver sig. Kallsvetten lackade från hans panna. Blickarne irrade omkring; han tycktes ej veta, hvar han skulle gömma dem.
— Och ni såg att hon hade ljusa lockar?
— I sanning, gjorde jag det.
— En mild och strålande panna?
— Alldeles som ers majestät behagar säga.
— Blå, mörkblå ögon?
— Som den klaraste himmel.
Ferdinand lade ena handen på ryggen och strök håret åt sidan med den andra. I denna stund stod han nästan lika kall och blek som Vincent. Hans läppar darrade, men ej ett enda ord kom öfver dem. En förförlig tanke syntes plåga honom. Handen hade stannat, hvidlande mot pannan; men sjelf omedvetet flyttade han den nu ned och tryckte den hårdt till bröstet, liksom han velat tysta eller dämpa hjertats oroliga och plågsamma slag.
— Tror ni, ers majestät, upptog Vincent åter ämnet, att det var bajadéren?
Ferdinand lyfte upp sitt hufvud, liksom vaknade han ur en obehaglig dröm.
— Bajadéren, furste?
Ferdinand försökte att skratta, men det tvungna och qvalfulla deri undgick ej Vincent.
— I sanning, furste, ni har rätt, det var bajadéren, det kunde ej vara någon annan — gamle vän — det skulle roa mig.
— Roa ers majestät?
— Tror ni, furste, att man skulle kunna få en mask och en domino, utan att någon af min omgifning finge veta det?
— Jag skall skaffa ers majestät en sådan.
— Ah, kamrat — vi skola gå ut som förr, då vi voro unga — vet ni — det var länge sedan — ganska länge sedan jag …
— Sedan ers majestät var maskererad?
— Ni följer ju med mig, furste? Ni skall visa mig bajadéren, ni gör ju det? Vet ni, jag känner mig ung på nytt, skaffa mig en mask, ha, bäste vän.
Och Ferdinand sjönk ned på en stol med ett utseende af förtviflan, som var rörande, men efter ett ögonblick sprang han åter häftigt upp.
— Furste, ni har ej sagt mig, hvem den karlen var, som åtföljde henne.
