452
Vincent slog vid denna fråga upp sina ögon, och det var, som om han på en gång velat uttömma hela sin själs eld.
— Det var Armfelt, svarade han.
Liksom skakad af en våldsam stöt, darrade Ferdinand till vid detta namn.
— Armfelt! upprepade han.
— Den fine, elegante, ridderlige fruntimmershjelten, inföll Vincent. Nordens oöfvervinnelige Don Juan, emot hvilken Spaniens endast var en fuskare. Armfelt nedlägger genie i sin kärlek; han är en poet, då han älskar, en Apollo, förvandlad till en Adonis. Han är derjemte statsman och diplomat och vet, att solfjädern är mägtigare än spiran, och att flere lagar stiftas i boudoiren än i konseljen. Hans politiska trollspö är ett parasoll.
Ferdinand förblef tyst, men en bitter känsla pressade hans läppar tillsamman.
— Ni gör ganska rätt uti att skydda honom, fortsatte Vincent, han är en ovärderlig man, ett snille i konsten att förföra, en djerf diplomat bland fruntimren, en Stor politikus, då det gäller ett svagt qvinnohjerta, en statsman i första ordningen — i sängkamrarne.
— Skaffa mig, kamrat, en domino, ah, en domino! Vid den barmhertige guden, en mask och en domino — jag vill ut — ut …
Han tystnade ett ögonblick, liksom besinnade han sig.
— Vänta litet, jag har sjelf en mask.
Och Ferdinand aflägsnade sig med raska och hastiga steg. Efter en kort frånvaro återkom han och medförde en fullständig dominodrägt.
— Ni yttrade, min prins, att Europa har sina ögon fästa på mig, icke sant, furste, Europa ser på mig.
— Ers majestät, jag sade det.
— Och man säger att jag gör orätt, som beskyddar Armfelt?
— Jag kan försäkra.
— Godt, min prins, Europa skall snart få se att jag är konung.
— Och Armfelt …
— Armfelt är en förrädare emot sitt fädernesland.
— Skulle det verkligen vara möjligt? Bedöm honom likväl icke för hastigt. Kanske han är oskyldig.
— Nej, nej, jag är viss på min sak, han är …
— Är …
— Som jag sade, han är en förrädare.
Ferdinand iklädde sig härunder sin domino, och Vincent påtog åter sin munkkappa och drog kapuschongen öfver sitt hufvud.
— Kom, furste, kom!
— Ers majestät, jag följer er nu som i forna dagar.
— Kom, kom!
Och konungen fattade fursten under armen och förde honom genom en hemlig trappa ur palatset, och arm i arm inträdde de snart i Villa Reale.
