454
Der låta karlar, förklädda till fruntimmer, enlevera sig af fruntimmer, förklädda till karlar, och här sjunga gubbarne serenader utanför gamla gummors fönster. Der kommer en butik med oranger och aprikoser vandrande, och här dansar en sockertopp polketta. Der emottager hin onde en flickas bikt, och här rider en flicka baklänges på en borika, tyglad af hin onde. Upptågen variera, stundom äro de fina och snillrikt uttänkta, stundom groteska och tygellösa. Då en half million menniskor skämtar, kunna gränserna för skämtet icke vara strängt uppdragna.
Ett lifligt vivatrop löper nu längs gatan. Det är drottningen, som, följd af sin svit, gör en promenad genom staden.
Maria Carolina var en drottning bland de sköna, ännu mera, hon var den skönaste bland drottningar. Ungdomens första fägring var ej mera hennes, men hon egde den fullt utvecklade qvinnans medvetna gratie. Hon var ej mera en vår, hon var en sommar. Lifvets sol lyste i sin middagshöjd ur hennes öga, och sommarens ros glödde i sin praktfullaste glans från hennes läppar.
Vid drottningens sida åkte hennes öfverhofmästarinna.
Glädje och tillfredsställelse krönte bådas pannor, och sorlande strömmade den brokiga folkmassan omkring dem.
I en af de efterföljande vagnarne åkte prinsessan Menzikoff och mylady Munk. Baron Armfelt hade begagnat sig af deras inbjudning och tagit plats hos dem.
Snart var promenaden slut; drottningen hade visat sig för folket, och man återvände till slottet.
Hofvet skildes åt.
Villa Reale stod i all sin glans och prakt.
Från alla träd strömmade det ljus. Lampor skimrade i brokiga färger såsom genomskinliga, glänsande frukter från alla grenar. På den ena sidan om parken bildade de ett verkligt féeripalats — lätt och luftigt; kolonnerna voro af blåa lampor — man kunde väl säga af ett i en gifven form bundet blått ljus, med en fris af glänsande, snöhvitt skimmer, der och hvar genombrutet af rubin-flammande ornament, och slutligen med en kupol skiftande i tusende färger. Det var, sade vi, ett verkligt féeripalats, så förtrollande skönt, att man hvarje stund väntade, att féernas drottning skulle framträda derutur. Att hon verkligen nalkades, kunde man icke betvifla — nu susade en mild musik derifrån — nu öfvergick den i djupa, suckande toner — hastigt förvandlade den sig igen, och den spratt af lif och inspiration.
Parken stod liksom förtrollad. Luften genomströmmades och liksom andades endast ljus och musik, men ljuset, glänsande i alla möjliga färgbrytningar, var matt, nästan af magiskt inflytande, och musiken tonade stundom så aflägsen, som om den kommit ifrån skyarne eller
