uppstigit ur jordens djup, stundom åter så glad och yr, nära nog vild, som om den hade sökt att i olika, ständigt skiftande modulationer återgifva karnavalens alla nu i rörelse varande passioner.
Vi befinna oss i denna park, en timme senare.
Emellan de höga, lummiga träden inkommer en gammal gubbe, stödd mot en lång, upptill krökt staf, vid hvilken en vattenflaska är fäst. Den åldrige är klädd i en fotsid kåpa, och den skrynkliga, om ålderdomsskröplighet talande masken är försedd med ett långt och yfvigt grått skägg. Ett radband af hvita perlor, nedtill försedt med ett rödt kors, hänger på hans bröst. Kapuschongen betäcker blott till en del hufvudet.
Det är en pilgrim.
Pilgrimen ledes af en flicka — masken är täck — och kring hennes skuldror nedfaller en väl tillsluten mantel.
Ängsligt och oroligt blickande omkring sig, synas de frukta en fara.
— Äro de ej redan här i parken? spörjer fruntimmersmasken med sakta, nästan hviskande stämma.
— De äro här, men tyst, för all del tyst.
— Hvad fruktar du?
— Ser ni ej, man följer oss.
— Hvem?
— Dessa masker äro okända för mig, så vida icke, ah, det vore möjligt, låtom oss draga oss hit.
— Min gud, hjertat slår så häftigt.
— Lugna er. Den, som gifvit sig i leken, måste tåla den.
Under det de samtalande draga sig till en vid sidan stående grotta, inkomma från motsatt sida fyra personer, klädda som lazaroner, såsom denna talrika klass, i hvilken Lazarus efterlemnat en stor familj inom alla europeiska samhällen, men framför allt den största inom Neapel. Man antager nämligen, att af 400,000 invånare, som Neapel har, hvar femte, eller 80,000, tillhöra lazaronernas stora familj.
Ibland Neapels lätjefulla befolkning är lazaronen den lätjefullaste. Vid foten af en obelisk eller på en trappa har han sitt nattläger, madonnabilden är hans skyddspatronessa, solhettan till tvåtredjedelar hans kläder, och sitt lifsuppehälle har han i sin nästas ficka. Tiggeret är hans kock.
Lazaronen känner i allmänhet ej någon gräns emellan den frommaste handling och ett mord.
De fyra i slottsparken inträdande trashankarne blickade äfven skygga omkring sig.
— Pass på, hviskade den ene, der hafva vi folk.
— Vi äro beredda på allt.
— Gå ensam du. Vi stanna här.
— Varen blott uppmärksamma.
— Frukta ingenting. Vår blick skall ej lemna dig.
— Gå, gå!
