Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs

42

uttrycka min saknad, som Lovisa Ulrika uttryckte sin vid Adolf Fredriks död: Das ist vorbei.

Under det de båda vännerna så samtalande vandrade fram och åter i allén, stannade de hastigt vid ett träd, som tilldrog sig deras uppmärksamhet genom ett derpå uppslaget plakat.

— Hvad är det der?

— En ny förordning emot spel och dobbel.

— Äro vi nu der igen? I Frankrike växa frihetsträden icke upp med några kungliga plakat.

Netherwood slet papperet från sin plats och ref det i stycken. Kamraten skrattade rätt godt deråt.

— Apropos denna förordning, inföll han derefter, har du sett det qvicka poem, som i afskrifter nu vandrar man och man emellan med anledning af den utaf hertigen eller kanske rättare af Reuterholm väl en gång utfärdade, men af honom återtagna tryckfrihetsförordningen? Har du?

— Nej! Hvar skall jag få se det?

— Jag har en afskrift deraf. Se här!

Netherwood läste.

— För tunnor tusan, utropade Netherwood under det han läste, det här är ju en alldeles mästerlig satir. Vet du, den förtjenade verkligen att komma i hertigens och Reuterholms egna händer. För fan, låt se! Ah, jag vet en väg. Får jag behålla poemet?

— Gerna!

Netherwoods utseende hade verkligen klarnat upp. Karaktärer af hans natur måste alltid hafva något jern i elden för att vara nöjda. Nu arbetade han af alla krafter i sitt inre. Tankarne vände på jernet, under det att han öfverlade, hvartill han fördelaktigast skulle smida det. Han sade ingenting, men det brann inom honom.

Då de båda samtalande efter en stund skildes åt, tog han med raska steg vägen längre inåt parken. Ämnade måhända äfven han sig till mamsell Slottsberg?




Som det kanske kan roa en och annan läsare att ännu en gång sammanträffa med henne, som, säga hvad man vill, dock visat sig icke blott som en glad och liflig grisett, utan äfven att hon egde ett godt och varmt qvinligt hjerta, vilja vi nu äfven göra ett besök hos henne.

I förbigående kasta vi således endast en flyktig blick på de vackra svandammarne med sina små konstgjorda öar och simmande stolta svanor, på vattenkonsterna och statyetterna i brons och marmor, på den teatre-de-verdure och labyrint af planterade träd och häckar, hvilka, det ena med det andra, öfver allt här i förenad fransk och engelsk stil så öfverraskande och angenämt fängslar ögat.