456
— Jag går.
Den ene lazaronen närmade sig derefter till pilgrimen.
— Excellenza! började han, då han hunnit fram, en scudo, ett par bajocci.
— Må S:t Januarius välsigna dig, svarade pilgrimen. Vi lefva sjelfva af menniskors godhet — lemna oss — vi vilja bedja gud för dig.
Under det pilgrimen yttrade dessa få ord, såg man att lazaronen med spänd uppmärksamhet betraktade honom.
— Excellenza, började han igen.
— Lemna oss, min vän: vi vilja vara ensamma!
Ännu en gång lyssnade lazaronen med forskande ansträngning till pilgrimens röst, men då han ej igenkände stämman, drog han sig åter tillbaka till de på afstånd väntande trenne kamraterna.
— Nå-å, sporde en af dem.
— Rösten var mig obekant.
— Det var dock här vi skulle möta honom.
— Han kommer nog.
— Hvad skola vi nu göra?
— Gömma oss bakom träden här och gifva akt på hvad som sker.
Den talande stannade härunder vid foten af ett resligt träd och blickade upp på det.
— Tyst, hviskade han, och gjorde i och med detsamma en rörelse med handen åt de öfriga, som antydde, att han trodde sig märka någonting.
Alla stodo tysta och lyssnade, liksom de blifvit öfverraskade af något ovanligt. Efter en stund lutade sig den, som syntes vara deras förste man eller anförare, intill de andra.
— Aflägsnen er! hviskade han ånyo, döljen er bakom träden der borta.
De tre andra efterkommo genast hans befallning, under det att den förste lazaronen smög sig omkring trädets stam och på motsatt sida.
Öfverflätad af vindrufsrankor, ledde en liten grön trappa upp till trädets krona. Lazaronen hade trott sig observera en rörelse och derefter en sakta hviskning deruppe.
Under det att de olika grupperna förblefvo i denna ställning, förgick en stund, så tyst, så full af uppmärksamhet, som om de lika mycket lurat på, som fruktat hvarandra.
Endast musiken utvecklade en massa utaf toner af högst besynnerlig och fantastisk karaktär.
Tvenne fruntimmersmasker, båda två klädda i ljusröda dominos, syntes i detta ögonblick längst bort i allén närma sig.
— Jag är så van vid att ha något säkrare stöd vid min sida än du, att jag med fruktan uttager hvarje steg.
— Äfven jag darrar, men vi skola snart träffa honom.
— Det var ju här?
