Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/461

Den här sidan har korrekturlästs
457

— Här, ja, ja!

— Skulle han kunna bedraga oss?

— Nej, nej!

— Vi skola åtminstone visa honom, att vi ej öfvergifva honom i farans stund.

— I sjelfva verket bete vi oss likväl nästan som två tokor.

— Vi? Hvarföre det?

— Du älskar ju honom ej?

— Älskar honom? Ah, din skalk! Jag har sagt dig, att jag ej gör det. Du tviflar på, hvad jag säger. Hvad skall jag sjelf tro? Det torde vara helt annorlunda med dig. Jag har sett dig rodna, då han tilltalat dig.

— Jag har rodnat för hans infall, men då han skämtat med mig, har jag sett dig blekna.

— Att rodna bevisar kärlek.

— Att blekna bevisar svartsjuka.

Pilgrimen och hans följeslagarinna lemnade ej de tvenne röda dominos ur sigte.

— Hvilka äro der? frågade den senare. Känner ni dem?

— Ja, ja!

— Min gud, jag känner mig så rädd för hvarje ny mask, som jag upptäcker. För mitt öga är allting här så främmande.

— Faror hota verkligen den, som vi älska, men mod blott, mod!

— Äro dessa två masker våra vänner?

— Visserligen.

Pilgrimen med sin följeslagarinna hade härunder dragit sig något tillbaka, så att träden bortskymde dem för de tvenne röda dominos, hvilka nu närmat sig samma sida.

— Låtom oss tala om något annat, fortfor den ena dominon.

— Om hvad då?

— Om det okända fruntimret.

— Ja, du har rätt. När skola vi lyckas att afslöja den hemligheten. Min nyfikenhet växer.

— Jag lemnar icke Neapel, förrän jag upptäckt henne. Vet du, jag har en slagruta — ett trollspö — som förr eller senare skall afslöja henne.

— Du menar den der lilla hvita handsken, som …

— Den har du, men jag har något ändå säkrare — jag har en ring — ser du denna ring?

— Det har du aldrig omtalat för mig — fär jag se — får jag se?

— Ett dyrbart smycke — en äkta diamant — hvad tycker du?

I detsamma hördes en kort klappning med händerna från trädet.

— Hörde du?

— Han är här, men hvar?

Ur öppningen af trädkronan visade sig en ny mask, skyndsamt nedstigande utför den med drufrankor klädda trappan. Mannen var