Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/464

Den här sidan har korrekturlästs

460

Och som han nu stod der, hade han ett ganska omisskänneligt tycke med Vincent, nämligen, sådan som han var, klädd i sin mörka munkkåpa med kapuschongen öfver hufvudet.

Lazaronerna stirrade på honom, utan att likväl någon förändring förmärktes hos dem.

— Luta ned ditt öra, kamrat! yttrade pilgrimen.

Och då lazaronen efterkom hans begäran, hviskade han ett ord i örat, som sedan gick man från man.

— Lösen är rigtig.

— Det är han.

— Det är han.

— Hvad skola vi göra?

— Draga er tillbaka, svarade pilgrimen.

— Hvart?

— Till barrieren.

— Blir då ingenting af i natt?

— Det är för tidigt än.

— Ni talade vid riddaren.

— Ja.

— Det var han?

— Ja.

— Det hade varit lätt att nu …

Den talande gjorde en hotande åtbörd.

— Stöta ned honom?

— Ja!

— Jag vill hellre hafva honom lefvande än död.

— Godt!

— Nu till barrieren!

— Om en jagtsignal ljuder, så hasten hit.

— Skall ske.

Lazaronerna aflägsnade sig, och pilgrimen påsatte sitt skägg samt återtog stafven. Hans följeslagerska framkom derpå också genast från sitt bakhåll.

— Det har lyckats mig, talade pilgrimen; nu hafva vi ej någonting mera att frukta. De trodde mig — lösen var rigtig — jag har alltså ej blifvit narrad. Ni var rädd, ni — ah, min gud — Jag var mer än rädd, fastän jag ej vågade visa det — men — men …

— Hvad är det för signal, ni talar om? Allting förskräcker mig här; jag önskar att jag vore långt härifrån.

— Ni är ett barn.

— Ni måste emellertid säga mig en sak. Hvem var den der riddaren?

— Hvarför frågar ni det?

— Jag trodde mig igenkänna gången.

— Ni misstager er.