Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/468

Den här sidan har korrekturlästs

464

ljusröda dominos, åtföljda af sin riddare, väl insvept i sin mörka kåpa, nu uppträdde.

Vincents alltid vaksamma och forskande blick trodde sig på gängen och sättet genast igenkänna Armfelt i den nya masken.

— Ers majestät, hviskade han, der äro de, som vi söka. Gif noga akt på dem, och ni skall sjelf igenkänna dem.

Pilgrimen drog sig härunder försigtigt tillbaka.

— Ni har rätt, furste. Ingen annan än han bär sitt hufvud så, som den der masken.

— Ni medgifver det, sire.

— Men dessa fruntimmersmasker? Den ena … jo, jo! den ena är hon, och den andra …

— Ar öfverhofmästarinnan.

— I sanning, ni har rätt. Det är hon, men de äro ej klädda, som ni sagt mig.

— De hafva ombytt drägter.

— Tror ni det?

— Säg sjelf, ers majestät, är det möjligt att misstaga sig? Elden i dessa ögon, denna vackra, smärta växt, dessa fötter, denna stolta hållning.

— Ännu en gång, det är hon.

Vincent var helt och hållet öfvertygad om hvad han sade. Men pilgrimens yttrande hade uppskrämt honom; han trodde att man var honom tätt i spåren, och han ville liksom skynda sig undan sina jägare.

Vincent var väl van att sjelf jaga med ett koppel af spioner, icke van att jagas. Misstanken att vara det oroade honom.

De tvenne ljusröda dominos märkte emellertid icke, att de voro observerade, och närmade sig, åtföljda af sin följeslagare, gladt och obesväradt.

— Intrigen, mina damer, sade kavaljeren, är ett vådligt farvatten, det är fullt med strömdrag, och då man minst förmodar, föres man sjelf bort af dem. Intrigen hotar oss på ena sidan med en scylla, och på den andra med en charybdis. Ni tro ej att jag är den, jag säger mig vara, utan att jag är en annan. Att vara eller icke vara, säger Shakspeare, det är frågan. Jag påstår mig vara den jag är, och ni säger mig vara den jag icke är, och hvem kan afgöra hvem jag är?

— Ni förvillar oss alldeles, herr riddare, med ert visa skämt. Tyst för all del, tyst!

— Ah, nu vet jag, hvarför ni icke tro mig vara den jag är?

— Låt höra, låt höra.

— Jag har begått ett brott emot ert qvinliga majestät.

Konungen och Vincent sågo på hvarandra. De hörde det sista ordet.

— Jag har, fortfor damernas kavaljer, haft den oerhörda oartigheten att en hel qvart icke tala om …

— Icke tala om … hvad menar ni?

— Om kärleken naturligtvis.