466
Vincents sjuklighet hindrade honom att med samma hastighet förekomma den.
Ännu hade intet ord blifvit vexladt, och framför allt syntes damerna icke kunna förklara, hvad som föranledt den främmandes angrepp.
— Ni stirra förundrade på mig, yttrade slutligen konungen. Demaskeren er, mina damer! jag befaller det, demaskeren er!
I sin häftighet glömde konungen, att han sjelf var maskerad.
— Hvad vill detta så oförsynta anfall betyda? invände nu damernas kavaljer. Hvem är ni, min herre?
I detta ögonblick erinrade sig Ferdinand, att hans ansigte var betäckt af masken.
— Jag är konungen, svarade han och ryckte masken af sig.
Vid denna förklaring drogo sig de närvarande förskräckta tillbaka. Ingen visste, huru man skulle kunna uttyda konungens så oförmodade och besynnerliga uppträdande.
— Demaskeren er, mina damer, upprepade han emellertid utan att ingå i någon vidare förklaring. Demaskeren er, mina damer, jag vill se hvilka I ären.
Vincent nalkades härunder konungen. Han ville njuta af sin seger, viss att konungens vänskap för Armfelt skulle ifrån detta ögonblick taga en helt annan rigtning.
— Ers majestät, hviskade han, under det damerna ännu dröjde att verkställa demaskeringen. Ni ser att jag ej missledt er.
— Jag ser, jag ser, ah, furste, ni kom för att rädda min heder. Hvad är jag icke skyldig er, o, heliga Maria! huru blind har jag ej varit! Nåväl, maskerna bort!
Konungens befallning var så tydlig, att den icke kunde annat än efterkommas. Maskerna föllo äfven nu.
Ett utrop af öfverraskning undföll konungen, då han såg prinsessan Menzikoff och mylady Munk framför sig, men detta utrop uttryckte ej vrede eller förbittring, utan förlägenhet och missnöje.
Menzikoff och Munk, som märkte, att konungen väntat sig att få se någon annan än dem, logo i sitt hjerta.
Vincent stod blek och häpen. Saken var för honom af den största vigt. Han trodde sig nu hafva dragit den sista pjesen i sitt mångåriga schackspel på lif och död med Armfelt, och fann att han hade dragit origtig pjes. Pannan lade sig i jernhårda rynkor, och han pressade de bleka läpparne så våldsamt tillhopa, att de voro nära att springa sönder.
— Ers majestät, stammade han.
Med förtrytelse blickade konungen på honom.
— Af gammal vänskap, sade han, vill jag tro att ni ej i elak afsigt uppväckte en misstanke i min själ, en misstanke, som jag ej förut hyst, och jag tackar himmelen, att den ej blifvit bekräftad. En sak har ni lärt mig. Ni har lärt mig, att det gifves något, inför hvilket tronen icke är annat än ett lumpet gyckelverk och kronan endast en
