lekboll för smutsiga kapriser, inför hvilket qvinnan ej eger någon dygd, och dygden intet ansvar, inför hvilket mannen står utan ära, och äran utan svärd och sköld, och vet ni hvad detta något är; det är förtalet.
Med en värdighet, som var djupt nedslående för Vincent, vände konungen honom ryggen och aflägsnade sig.
Vincent stod tillintetgjord. I stället för att undergräfva konungens vänskap för Armfelt, hade han stadfäst den.
Ifrån det ögonblick han inträdde till konungen, hade han känt sig lifvad, dels af den vigt, som han fäste vid sitt besök, dels också uppmuntrad af det sätt, hvarpå konungen mottog honom.
Ögonblicket häller oljan i lifvets lampa. Lågans större eller mindre klarhet beror också af ögonblicket. För den skull vexlar den ständigt. Hvad Vincent derför nyss var, var han icke nu mera. Nedslagen, nästan förkrossad af sin oförutsedda motgång, som han var, slocknade elden i hans blick, och förhoppningarnas lifvande kraft i hans sinne.
Han hade känt sig berusad af glada föreställningar om framgång, men i och med detsamma föreställningarna fingo ett annat utseende, försvann äfven ruset, och reaktionen började. Svag och sjuklig lutade han sig emot ett träd, nästan färdig att digna ned.
Musiken fortfor. En frisk och hurtig barcarol hoppade lekande ur instrumenten. Det var en lika brokig som yr karnaval, satt i toner.
— Läåtom oss lemna detta ställe, yttrade mylady Munk.
— Kom, kom!
Mylady Munk och prinsessan Menzikoff visste icke, huru de skulle förklara konungens uppträdande. Deras kavaljer syntes icke mindre förundrad deröfver. Men af aktning för monarken drogo de sig emellertid stillatigande tillbaka, öfvertygade att kanske snart nog få mystifikationen förklarad.
Då Vincent blickade upp, såg han sig ensam med den okände pilgrimen och erinrade sig nu, att denne hade igenkänt konungens person, utan att han kunde förklara möjligheten deraf.
Granskande sitt handlingssätt, måste han erkänna, det han, öfverrumplad af denna upptäckt, gått öfveriladt till väga och låtit ögonblickets häftighet förleda sitt omdöme.
Vid åsynen af pilgrimen erfor han nu en känsla af vrede, som han knappast förmådde tygla, och allt som densamma åter värmde hans lifsandar, började liksom nytt blod rinna genom hans ådror.
— Hvem är ni? tillsporde han masken. Jag måste veta hvem ni är! Ni tyckes känna mig, svara mig, hvem är ni?
— Akta er!
— Akta mig? Hvad menar ni? Förklara er!
— Ni vet kanske att hin onde räddade sig i kölvattnet på Noaks ark, ridande på rodret.
— Ni talar gåtor.
— Noak visste icke, att han bergade skälmen ur den allmänna syndafloden, men Noaks hustru visste det ganska väl.
