468
— Hvad menar ni med Noak?
— Mannen.
— Och med hans hustru?
— Qvinnan.
— Jag begriper ej hvad ni säger.
— Det kommer sig deraf, att ni ej frågar, hvem jag menar med hin onde.
— Låt höra det.
— Jag menar er.
— Ni känner icke mig. Ni kan icke känna mig.
— Bättre än ni tror. Liksom hin onde, har ni också under åratal ridit på rodret till den Noaks ark, hvari baron Armfelt vill rädda ett konungadöme undan en ny tids förstörelse.
Vincent stirrade förvånad på den okände.
— Det är ni, som förföljt honom genom Europa och jagat honom vid allt, hvad han företagit sig; ert öga och er dolk hafva följt honom ända hit, ännu i denna stund har ni ej upphört … men …
— Men …
— I denna stund är ni fångad i edra egna nät.
Vincent hade blandat sina kort med sådan försigtighet, att han ej trodde det någon skulle ha kunnat blicka in uti dem. För hvarje ord den okände yttrade, bleknade han allt mer och mer. Han fann sig afslöjad och började inse sin svaghet.
— Öfver allt är ni slagen. Ni hoppades att kunna beröfva Armfelt konungens vänskap, men ni har bedragit er. Vredgad har konunoen nyss lemnat er, och denna vrede uppreser nu mera en oöfverstiglig mur emellan honom och er.
Det vore omöjligt att beskrifva hvad som försiggick hos Vincent. Derför att hvarje ord, som sades honom, var öfverensstämmande med sanna förhållandet, verkade det mägtigt på honom.
— Ni har dragit en kordong af legda spioner längs Neapels hamn, ni har till och med fyra besoldade lazaroner i denna stund här i parken, ni vill för hvad pris som helst lefvande gripa Armfelt, och lyckas icke det, är ni beredd att låta stöta ned honom, men ni är förrådd.
— Hvem är ni? ropade Vincent, ej längre i stånd att styra sig, hvem är ni?
— Jag vet, återtog masken utan att låtsa märka Vincents fråga, att ni inträngt i Armfelts eget rum och der koplerat flere af hans vigtigaste papper — ser ni — guldet har varit den magnet, hvarmed ni hållit tillsammans trollcirkeln omkring Armfelt, och guldet har äfven varit den staf, hvarmed jag upplöst den. Guldet är lika mägtigt i hvilken hand det ligger, och spioner äro öfver allt lika fala.
Vincent darrade, som om en iskyla lupit genom hans lemmar. Masken kastade på honom en blick, leende och ändock hånande.
— Om jag ville, skulle jag i detta ögonblick kunna göra er så oskadlig, som grandet under edra fötter. Betrakta detta instrument.
